Farida blev våldtagen – nu lever hon under dödshot

KOLUMNISTER

Man kan börja med att repetera vad Schengenavtalet har för del i de skamliga turerna runt den i sitt land, Bangladesh, misshandlade och våldtagna unga kvinnan Farida Rahman.

Schengendekretet är en manifestation av det förenade Europa där man i flyktingfrågor har gått samman i en gemensam kontroll över den gemensamma yttre gränsen. På en databas ser man när någon blivit utvisad från ett EU-land och om den personen försöker ta sig in i ett annat europeiskt land blir vederbörande omedelbart stoppad vid gränsen.

Nyss har vi i Sverige fått läsa om den unga Farida som trodde att hon skulle kunna rädda sitt liv genom att söka sig till Sverige. Men hon fick inte ens komma till en vanlig flyktingförläggning. Man har beslutat att skynda på flyktingärendena.

Det tog inte ens två veckor för Migrationsverket att fatta beslutet att Farida Rahman inte hade skäl nog att få stanna som flykting i Sverige. I förra veckan avslog Utlänningsnämnden hennes överklagande.

Under väntan på det beskedet har hon alltså suttit på förvaret på Carlslund. Hon har befunnit sig i en mardrömsfylld halvdvala, kräkts och inte kunnat gå.

Farida har blivit våldtagen och skändad. Farida är i Sverige offer för de krav som ställts på snabbare och tuffare utredningar för att komma i från problemet med asylsökande som sitter och väntar i flera år på beslut. Det här nya är smidigare och billigare.

Farida vet vad som kommer att hända om hon skickas tillbaka till Bangladesh. Att de kommer att kasta syra i hennes ansikte och våldta henne igen innan de dödar henne, säger hon viskande. Hon skakar av frossa och kräks. Det har hon gjort ända sen hon låstes in här. Hon är övertygad om att när hon sätts på planet är det för att resa mot döden.

Det finns mycket som talar för att hennes rädsla är befogad. Farida är hindu och tillhör en religiös minoritet. Hon var politiskt aktiv för det parti som förlorade valet förra året och har sen dess varit förföljd.

Vid en demonstration slogs hon medvetslös och nu senast våldtogs hon av fem, sex män som tillhör regeringspartiet. De släpade henne in i en park där de lämnade henne att dö. Någon annan hjälpte henne att komma till ett sjukhus. Hon försökte polisanmäla övergreppet, men polisen vägrade att ta emot hennes anmälan.

Från dagen då hon blev slagen och våldtagen har hennes liv varit vanära, utstötthet och upprepade dödshot. Poliserna vågade inte ta emot hennes anmälan av rädsla för det ledande partiets makt.

Kanske blev det sedan fel redan från början därför att Asylenheten på Arlanda gav henne en manlig tolk och hon hade svårt att för honom berätta om förnedringen. Vid ett senare förhör talade hon mera öppet, hennes historia lät nu annorlunda och man valde att tro att hon ljög. I stället lyssnade de till representanter för staten Bangladesh, som officiellt är en demokratisk stat med fri press och en polis som kan ge medborgarna skydd, trots att man är medveten om att korruption inte är ovanligt.

I DN har reportern Leif Norrman förmedlat det här övergreppet i två artiklar. Jag läser det med stigande illamående. Det framkommer tydligt att man också på ambassaden är medveten om att i Faridas kultur blir en våldtagen kvinna utsatt för fortsatt våld och tvingas till att alltid stå till tjänst sexuellt för varje man som vill. Och klagar hon hos myndigheterna kan både hon och hennes familj hotas med döden.

Reportern berättar detta med både saklighet och förtvivlan och som kvinnlig läsare blir man illamående av desperation.

Jag har fått ta del av några brev skrivna till vår statsminister med anledning av den nuvarande flyktingpolitiken. De är skrivna långt före behandlingen av Faridas ärende. År 2000 svarar Göran Persson via ombud en upprörd kvinna som refererat till en liknande orättfärdig och obarmhärtig utvisning. I Perssons brev står att människor som flyr för att undvika förföljelse på grund av etnisk bakgrund, kön, sexuell läggning, nationalitet eller på grund av religiös eller politisk uppfattning eller flyr tortyr, hot om omänskliga straff, har rätt att få uppehållstillstånd i vårt land.

Våldtäkt räknas som tortyr.

Så uttryckte sig alltså vår statsminister för två år sen. Sen dess har flyktingpolitiken avhumaniserats. I Faridas fall finns flera av dessa skäl som statsministern refererar till.

Med i dag är de alltså inte giltiga.

Kerstin Thorvall