Jag avundas dagens unga mammor

KOLUMNISTER

Återigen kan vi börja se tillbaka på en sydländsk varm sommar och ett Stockholm där befolkningen gått runt i shorts och urringade små linnen. Och lika litet som förra gången har man inte särskilt kommenterat det på något vis, nervösa att vi så här långt uppe i norr har ett sommarklimat som får en att tänka på Västindien eller Afrika.

Ett nytt inslag i gatubilden och trenden för året har varit pappor som gått runt med halvnakna, kramgoa och barfota babysar som verkligen sett ut att trivas under solhatten. Bakom eller bredvid har mamma dragit barnvagnen där en matkasse är med på promenaden. Att på det sättet gå runt med lyckliga babysar har varit ett plötsligt kollektivt mode i vissa kvarter här på Söder. Det har sett trivsamt och lyckligt ut. Man har börjat associera till andra kulturer där värmen är konstant och barnet på mammas rygg fastsurrad med en schal.

O, jag måste få berätta om den underbara gång då jag tidigt var uppe på morgonen i min by och fick syn på en mycket vacker ung kvinna som stod kraftigt framåtlutat med rak rygg och på den låg en alldeles ny liten baby hopkrupen som en liten groda medan mamma förtvivlat sökte efter den andra ändan på den schal med vilken hon skulle binda fast sitt barn på ryggen. Hon gav mig förtroendet att hitta schaländorna och så hjälpa henne att få det lilla barnet på plats. Jag glömmer aldrig morgonens krispiga svalka och känslan när jag fick hålla mina händer över det lilla barnet tills mamma fått ihop påsen för att vila barnet i.

Jag var under denna afrikanska resa som förtrollad av alla dessa barn hängande på sin mammas rygg. Små huvuden som lutade över tygkanten och sov. Större barn som vaket följde med vad som hände i världen runt omkring dem.

Jag kom på mig att känna en djup längtan att vara ett sådant barn.

I Afrika har man inte råd med barnvagn men jag tror inte att även om det fanns resurser skulle man inte drömma om att lägga sitt barn i en galonklädd låda.

Jag minns alltför väl hur stor och otrivsam en svensk barnvagn av sextiotalsmodell var och hur barnet instinktivt sökte sig bakåt in mot något hörn för att känna trygghet. Som mamma visste man hur kall den där galonen alltid var och tog alltså en bomullsfilt och svepte om barnet. Man hade inte mycket känsla för hur viktigt det var att man mera gick runt och bar på barnet i stället för att lägga det i en säng eller vagn. Mina barn, i dag medelålders män, var alltså på den tiden strängt schemalagda. Amning var fjärde timme, var så god: det var att binda ris till egen rygg om man tog upp den rödskrikande babyn innan det var legal tid. Man gick utanför dörren tills man inte kunde hålla sig en sekund till utan störtade in till den förtvivlade pojken och kastade sig över sängen och tog upp barnet, skriket avbröts som när man klipper av en tråd. Och till slut, äntligen, fick man lyfta det snyftande rödgråtna lilla barnet till sitt bröst.

Det känns som det hände för hundra år sen.

Som jag avundas dagen unga mammor som ammar utan att behöva vänta in något särskilt klockslag och utan att tveka tar fram det mjölkstinna bröstet inne på Caféet så att alla ser. En frihet och självklarhet, hundra år från mina egna barns rigida onaturliga mathållning. För tio år sen lärde jag känna en progressiv och sorglös familj där det nya barnet låg och sov mellan mamman och pappan på den stora madrassen placerad på golvet.

Sättet att låta de små barnen hela tiden få vara med, aldrig ligga ensam i en stor säng med spjälväggar.

Jag blir ursinnig när jag minns allt detta skitsnack från så kallade auktoriteter om hur nyttigt det var för barnet att ligga och skrika ensam i ett rum. Det fanns påståenden om att det skulle vara bra för lungorna. Gode Gud vilken hemsk tid både för mamman och barnet.

Det är därför sommarens barbenta, kortärmade små barn burna av en kärleksfull förälder gjorde mig så lycklig.

I brittsommaren mötte jag nyss en pappa med sitt belåtna barn i en tygsele på sin mage.

Och återigen insåg jag med sor smärta hur lättare och lyckligare det i dag är att vara baby, mot under den tid då mina i dag vuxna söner och män var i samma ålder.