Kränkning-arna är grövre – annars är allt som förr

KOLUMNISTER

Jag har besök av Ulrika som söker in på medieprogrammet i en mellansvensk stad. Hon har läst flera av mina böcker och har en del frågor. Efter några timmars prat vänder intervjun. Det är jag som börjar fråga.

Hur är det i dag att vara skolflicka och 16-17 år? Och jag får veta, hur killar inte kan sluta upp med att trakassera dem och kalla henne och hennes kompisar för horor och flator. Det senare när man vet att flickan säger sig vara feminist. Om man å andra sidan vet att någon haft sex är hon en hora.

Och hela tiden håller de på och tafsar som om de ägde deras kroppar. När flickan värjer sig, plockar bort deras händer, blir hon genast en flata och en sån vill ju ingen kille ta på.

Ida som gick ut högstadiet häromåret har samma berättelse att delge mig. Högstadiepojkarna är olidliga med sin närgångenhet och sin hånfullhet när de inte får vara med och leka.

Hela tiden finns samtidigt en dubbelhet. För om ingen alls vill ta på en flicka så är det att bli utfryst. Tyder man flickans ointresse som att hon är lesbisk går drevet på allvar. Men det räcker som sagt att hon säger sig vara feminist. Det kan kännas förödmjukande att bli behandlad som en flicka ingen vill ha. Hon vill inte bli närgånget plockad på men samtidigt är det en förnedring att ingen kille vill röra vid henne, och att dessutom få höra att hon är så ful och äcklig att ingen kille vill ha henne. Det kan räcka med att man är en flicka som i sommarhettan bär en ärmlös klänning utan att först ha rakat sig under armarna. Hånskratt och taskiga tillmälen, fy fan så äckligt och snuskigt, men det är så klart för att hon är flata.

En tjej som inte har någon kille blir oavbrutet påmind. Det är för att hon är ful och finnig och troligtvis också flata. Att vara en flicka som ingen vill ha är en olidlig förödmjukelse, alla dessa pikar om att man är tjock och klumpig och har utstående tänder (eller vad som helst som avviker från det aktuella tjejidealet).

Accepterad flicka är glad och tillmötesgående och bra på att dansa i discomörker. Hon ska också vara smal - flickor som känner att kjollinningen börjar kännas trång kan börja hetsäta för att sen kräkas upp alltihop när ingen ser henne. Flickor kan varje minut i skolan känna skräck över vad killar ska komma på att kalla henne just i dag eller på annat sätt trakassera henne.

Vad gör då lärarna? Vanligtvis ingenting. De håller sig slugt borta. Det mesta sker alltså när lärare inte är närvarande, vilket inte betyder att de inte vet vad som pågår. Och om lärare faktiskt vågar ta en stöddig pojke i armen för att visa att nu får du ge dig, så kommer detta att förstoras i hemmet och föräldrarna har en tendens att tro på sitt barn och drar upp det för rektorn. Flickor törs sällan skvallra. För på något sätt kommer det fram och sen får den flickan heta din fula djävul, eller att du som är en djävla flata, fy fan.

Samtidigt vill gärna en flicka ha ihop det med någon av de tuffaste killarna, då blir hon respekterad och de där killarna längst bak som gapar och rapar och är som kungar i sin privilegierade position där de också högljutt kommenterar flickornas utseende, lämnar den utvalda flickan i fred.

I mitt egna flickliv finns oförglömliga minnen av retsamma pojkar. Jag var klumpig i gymnastiken. Sprang som en anka. Och så var det den där skära angorajumpern som mamma i kärlek stickat till mig. Den smet åt över brösten, materialet gjorde att dom såg större ut och när det ringde in och jag rusade över skolgården ropade de elaka pojkarna: titta på Kerstins tuttar.

Då som nu levde flickor i skräck över vad pojkar skulle kunna hitta på att ropa efter dem.

Kerstin Thorvall (kolumnister@aftonbladet.se)