Utgå inte från att alla längtar efter Bingolotto

KOLUMNISTER

Efter gymnastiken var jag inbokad till massage en eftermiddag i njutningens tecken. En medelålders fyllig dam med kraftfulla händer arbetade med min kropp. Jag blev sömnig och slapp. Astrid, som massören hette, smorde in sina händer i olja, medan hon knådade mig samtidigt som hon småpratade med lite för hög röst. Men jag var ju en gammal dam, alltså i en ålder då hörseln kan svikta. Märkvärdigt nog hör jag emellertid mycket bra, men det kändes liksom oartigt att påpeka det.

"Och vad gör du på dagarna annars; du kanske stickar något till barnbarnen."

"Nej", sa jag andfådd, eftersom jag just blev knådad mellan skulderbladen. "Stickat har jag aldrig gjort. Men jag skriver en del."

"Men så trevligt! Det måste vara en underbar hobby. Det är väldigt viktigt att du som pensionär har något att pyssla med."

Jag rörde mig lite oroligt under hennes kraftiga händer.

"Det är inte direkt en hobby, mitt skrivande, menar jag. Vid det här laget har jag skrivit runt ett femtiotal böcker både för barn och vuxna".

Massagekvinnan tappade plötsligt både greppet och andningen.

"Oj, då", sa hon skämtsamt och oroligt på samma gång. "Det må jag säga."

Jag insåg att hon skulle bli ytterligare nervös om jag skulle påpeka att jag ganska nyligen fått ett stort litterärt pris, så jag bytte linje.

"Jag tecknar också", sa jag. "En gång i veckan går jag och ritar kroki. Att rita är mitt första yrke innan jag började skriva."

Nu skrattade hon högt och nervöst.

"Ja, men huvudsaken är ju att du har något att pyssla med. Då går tiden fortare."

I bakhuvudet kände jag igen hurtigheten i hennes röst. Ett gammalt minne: min yngsta son och jag var på tantbjudning och han hade nyss börjat skolan. Där hade jag hört den där uppmuntrande tantrösten. Oj då, nu har du blivit en stor pojke. Jag hoppas att du tycker att det är roligt att gå i skolan. Samtidigt rufsar tanten litet skälmskt hans lockiga hår.

Att vara liten eller mycket gammal tillåter omgivningen att tala till och om en som man inte var riktigt klok. Nyss var jag i en klädaffär och köpte en jacka och ett par blusar. Med mig hade jag en drygt tio år yngre väninna, en liten vacker och mycket rörlig kvinna, som för min räkning fladdrade bland galgarna, medan jag satt tungt på affärens stol och pekade och nickade.

Jag har en besvärlig ne rvskada i fötterna och har därför svårt både att stå och röra mig utan att hålla någon under armen. Gammal och handikappad - inte bra. Omedvetet dömde försäljerskan, att det var nog bäst att lämna denna tant utanför samtalet. Som en stubbe satt jag där, medan hon talade med mitt sällskap. Diskussionen vandrade fram och tillbaka.

"Kanske hon ändå ska ha den större storleken."

Den välvilliga särbehandlingen av människor med fysiska handikapp är troligen instinktiv, ja omedveten. Men barn och hundar känner också igen den.

En god vän till mig som rider säger till mig att även hästar känner sig förnedrande, när en bekant börjar klappa och gulla. Sen har vi själva ordet pensionär, som på smygvägar har fått yngre och friska människor att byta tonfall och bli litet jollrande som när man talar med barn.

I klädaffären hade expediten valt att hålla mig helt utanför hela transaktionen. Jag satt där jag satt, medan min väninna avslutade affären. Men jag fick själv skriva under checken. Det finns en massa klibbigheter kring ordet "pensionär".

Unga människor, som vet vad pensionärer tycker om för filmer, fritidssysselsättning etcetra.

Fördomarna kring vad pensionärer tycker om och inte kan bli en lista som inte ryms i den här krönikan.

Men till dig som är ung. Tala inte till mormor med för hög röst och utgå inte från att hon gillar Vikingarna och hela veckan längtar efter mötet med "Loket" i Bingolotto.

Kerstin Thorvall