Dagens namn: Magnus, Måns
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

En glad pensionär? Nej, jag är bara 15 år

   Hur gammal är jag?

Jag vet att jag talar mycket om åldrandet. Men det upphör aldrig att förvåna mig. (Skrämma mig också, förstås. Men mest förvåna.)

För medan mitt yttre oavbrutet förändras, så är jag ju likadan inuti. Jag är glad, ledsen, arg, lycklig, förvånad, förälskad, förtvivlad, upprörd, orolig, förtjust. Som jag var för tjugo år sedan. För trettio.

Lite har väl lagts till och dragits ifrån. Erfarenheten har satt positiva och negativa spår. Men ändå. Skillnaderna är små om man jämför med vad som händer på utsidan.

 

Jag känner mig likadan. Om jag gör något som jag tycker är roligt. Om jag ritar, skriver, dansar eller älskar, så är jag 20 år. Högst. När jag blir häftigt glad eller väldigt arg är jag tolv. Ibland är jag fem år och vill bli klappad och vaggad och omhändertagen.

Visst har jag stunder då jag känner mig som nittio och inte tror mig om att orka leva en timme till. (Men det är ju mera som jag säger.)

Alltför sällan är jag i den ålder jag är. Därför blir det varje gång samma chockartade överraskning när jag ska fylla i "250812". Är det verkligen möjligt? Är jag verkligen så gammal?

 

Man ser mer på andra än sig själv att åren går. Själv är man ju van vid sig. Det hindrar inte att man ibland inför sin egen spegelbild kan rycka till och tänka: "Ja, hjälp mig. Så ser jag alltså ut."

Varför ser man inte ut som man känner sig? Inför sådana tankar måste jag ju undra om det bara är jag som känner så här, eller om vi är flera. Är vi rentav många?

Kanske är det så att nästan alla (alla?) går omkring och är förvånade över att de är så gamla som det står på id-kortet. Så att vi egentligen känner oss utklädda till medelålders, äldre människor och att vi någonstans tror att vi kan ta av oss den dräkten. Någon dag när vi vill, tar vi av den och så är vi... Ja vad är vi då? Tolv eller 15 eller 19 år?

En favoritålder, en ålder som mest är min, går vi och har som en skamlig hemlighet.

 

Själv är jag 15 år, i puberteten, med tydliga trotssymptom och labilt känsloläge.

Medan detta åldrande utanpå pågår kommer man - vare sig man vill eller inte - in i officiella åldrar som förväntas ha vissa beteendemönster. Det anses att man ska uppträda på ett visst sätt när man fyllt 20, 30, 40, 50 år och så vidare. Vår vardag är till förbannelse präglad av detta åldersmönster.

Unga människor ska vara i revolt, vilja störta det bestående. För att sedan vid ungefär 25 års ålder stadga sig och bli förnuftiga. En medelålders person ska vara sansad, stabil och ska ha nått mognad. Och en gammal människa ska vara stillsam och förnöjsam och tacksam. Eller gnällig och besvärlig. (Där finns det två ungefär lika kraftiga schabloner.)

 

Jag lovar att nästan alla känner sig upproriska mot dessa regler. Var och en tycker att "Ja, men det där stämmer ju inte på mig."

Men så starkt är trycket, så rädda är vi för att bryta av, att vi inte gör något åt det. Vi säger ingenting. Protesterna blir tysta. Går inåt och sätter sig i magen eller som ett järnband runt pannan.

Tänk bara som man har bestämt att gamla människor ska tycka och känna! En glad pensionär, tjo hej, vill ha dragspel och menlösa roliga historier. Hur vet man det?

Har man någonsin frågat dem?

Jag glömmer aldrig när jag en gång var med om några så kallade kulturdagar uppe i Norrland. Jag var avdelad till att läsa kåserier på pensionärshem och så mycket Gud och kaffe och tårta har jag aldrig fått på två dagar. Jag vill inte bli tvångsmatad med kakor och psalmer bara för att jag är trött och gammal i kroppen.

Men hur ska jag kunna hindra att så sker, den dag då "samhället" tar hand om mig. (Om man nu gör det.)

 

Ibland, när jag är på en tillställning med många människor i min egen generation, kan jag få en egendomlig, kuslig främlingskänsla. Jag står där och skrattar och pratar och säger de rätta sakerna, de som jag tror förväntas att jag ska säga. Och bakom det är jag, som sagt, 15 år och hatar dem för att de inte ser att jag egentligen tycker de är konservativa och gamla... Det är förfärligt tröttsamt och nervöst. Det är som om jag inte passade in i någon etablerad generation.

Frågan är nu hur många som känner likadant. Om vi är så många att vi faktiskt skulle kunna bli en egen åldersfri generation.

Kerstin Thorvall

Nyheter

Visa fler
Om Aftonbladet