Jag kunde lika gärna vara död

KOLUMNISTER

Nej, prata inte med mig. Kom inte och fråga så mycket. Jag vet inte var smöret står och inte bryr jag mig om det heller.

- Vad jag vill ha till middag? Å, jag vet inte. Ta vad du vill. Jag vill i alla fall inte ha nån mat. Jag vill aldrig äta mera. Jag vill vara damen som gick in på damtoaletten och sedan aldrig kom ut igen. Årets deckargåta. Vart tog hon vägen? Hur kom hon ut? Det fanns inget fönster.

Nej, för hon bara försvann. Hon blev till snuva hel och hållen och spolade ner sig. En vanlig förkylning är ju inget att prata om.

- Gör inte det då. Låt mig vara ifred. Du får inte titta på mig. Mina rödkantade ögon. Min svullna näsa. Den fnasiga hyn. Håret klibbigt av svett. Hela jag är svettig och äcklig förresten.

Neejdå, inte särskilt mycket. Bara 37,8° Jag är av den otacksamma sorten som är dödssjuk på morgonen och har 37,3°. Å, jag minns min ungdom, då jag kunde gråta av bitterhet över att vara så sjuk och knappt ha någon feber. Det är ju som om det inte gillas då. Man kan inte vänta sig brickor på sängen och medlidande under 38°. Det här var alltså på den avlägsna tiden, då man kunde unna sig att vara förkyld och sängliggande. Sedan kom det tjugo år då det inte hade hjälpt med högre feber heller. Småbarnsmammors förkylningar får just aldrig bli vidlyftigare än en extra kofta och honungsvatten.

Alla som försökte med någon sorts sängliggande mellan sysslorna vet hur sängen snabbt fylls av barn och lek-

saker och serietidningar.

Nu är sakerna annorlunda. Nu kan jag få vara ensam i sängen och ha en god bok och tran-

sistorn bredvid mig. Men då inträffar det sorgliga att jag inte är nöjd ändå. Det är som om jag nu skulle ta igen alla årens behärskning under olika förkylningstillstånd. Därför är jag så grinig, snäsig och besvärlig. Stygg, helt enkelt. På vänliga frågor om hur jag mår svarar jag argt och svettigt. När någon säger, att jag verkar bättre i dag, så tar jag det som en förolämpning.

- Jag är inte alls bättre. Hör ni inte hur tjock jag är i näsan och att det piper i bröstet när jag andas? Jag är hemskt dålig. Nästan dödssjuk, är jag. Och så kryper jag under täcket och hatar. Alla. Och mest mig själv.

För att man är litet förkyld (mycket förkyld) så behöver man ju inte bli stygg. Tänk på dem som är riktigt sjuka och ändå håller humöret uppe. Jag tänker på dem ett tag och mår ännu sämre. När jag snyter mig i rutigt hushållspapper så är det inte bara förkylningen som ger den häftiga snuvan och tårar i ögonen. Usch. Jag är vidrig. Jag vill inte vara jag. Jag vill inte vara förkyld. Jag vill gömma mig under mattan. Under sängen och åka med in i dammsugaren.

- Hoppsan det var ett riktigt stort damm!

På kvällen kommer två vänner oväntat på besök. Så roligt. "Men ligg still du bara. Vi klarar oss ändå. Alltid lagar vi ihop någonting. Du behöver inte bekymra dig.

Tack. Det är bra. Jättefint. Alla klarar sig utan mig. Jag är överflödig. Jag kunde lika gärna vara död. Livet går lugnt vidare. Det är som när man kastar en sten i vattnet. Först blir det litet oro på ytan. Men strax är det alldeles stilla igen, och ingen vet var stenen finns eller att det över huvud taget kastades någon sten. Det kanske är för att jag ligger så stilla hela tiden? Jag tål inte att vara så orörlig. Då kommer depressionen genast.

Pang i bakhuvudet, så är den där. Alltså stiger jag upp och klär på mig. Med svettimmiga glasögon tar jag på mig skor och mössa.

- Men vad är det, tänker du gå ut?

- Ja, än sen då? Har jag inte rätt att gå ut om jag vill?

Ack, ja. Så håller jag på. Som om hela världen borde stå på tå och ägna mig sin mest utsökta hänsyn och dessutom tåla vad som helst från mig, därför att det är så förfärligt synd om mig.

Men fullt klart är, att man aldrig riktigt betonat förkylningars mentala sida. Nu har jag gjort det i alla fall.

Kerstin Thorvall