Inget är rarare än en ettåring

KOLUMNISTER

Jag har ett tydligt minne av en liten pojke som står i spjälsängen och trampar. I munnen har han en blå napp. Han gråter förtvivlat men varken den blå nappen eller någon annan kan förändra hans situation. Där står han rufsig, rödrosig och tårvåt. Han har upptäckt att mamma och pappa inte är där. Då blir en liten gråt strax väldigt stor. Farmor, jag, lyfter hjälplös en varm motsträvig kropp, som vänder sig i en klart ovillig, rör-mig-inte-vinkel.

Jag försöker tala snällt och oändligt lugnande. En massa dumheter pratar jag, medan gråten virvlar omkring mig som het, häftig rök. Den mjuka dockan? Vadå? Usch vilken ful, äcklig docka. Den röda bilen? Helt ointressant.

Jag försöker: ”Vad skönt att ligga, så ja ...” Han går på det men lyfter på huvudet och visst går det nästan lika bra att gråta, fastän man ligger på magen.

Panikslagen letar jag i minnet tusen år bakåt, för att hitta tips från tiden, när pojkens pappa var liten. ”Byssan lull, koka kittelen full”, börjar jag med ovan röst och stryker samtidigt med handen över det varma, lurviga huvudet. Och se. Det fungerar.

Med en lång hackig eftersnyftning lägger han sig till rätta, drar några kraftiga tag på nappen och låter mig sjunga alla sex verserna med omtag i refrängerna. Efter sjätte versen ligger han fortfarande stilla.

Över hans huvud vilar dom små ivriga händerna och liknar fågelungar, som just kommit till ro. Jaja, man har rutinen kvar. Efter fyra egna så ...

Men först när föräldrarna har kommit hem kan jag koppla av.

Nu ungefär trettio år senare är den lilla pojken far till en gladlynt liten flicka, mitt barnbarnsbarn alltså. Vid besöket hos mig ligger hon på sin filt vid mina fötter och skrattar full av energi. Små armar fäktar och benen sparkar oavbrutet.

Den som ändå hade en hundradel av den energin.

Sen tar jag upp henne i min famn. Hon ligger först lugnt och fint med sitt lilla huvud lutat mot mig. Men så får hon syn på mamma och börjar sträcka sig efter tryggheten hos henne. Ännu är hon inte i den åldern att hon kryper omkring och drar ner dukar och en eller annan vas. Eller rycker ur böcker ur bokhyllan.

Det må finnas en uppsjö av genomtänkta leksaker för olika åldrar men ingenting går upp mot lock, en trevlig träsked, vispar eller något annat från kökets värld som inte är en leksak. Den här lilla skorpan sägs ändå vara kolossalt road av sitt babygym, som kan sysselsätta henne länge.

Barnbarnsbarnets intensiva små händer, all denna gränslösa energi, som man skulle kunna driva kraftverk med, allt det minner mig om forna dar och jag vill inte ha dem tillbaka.

Hur man inte kunde dricka en kopp te utan att avbryta sig flera gånger. Hur varje samtal hackades sönder i meningslösa små bitar.

För att inte tala om boken eller tidningsartikeln. Att knappt kunna gå på toaletten.

Ingenting i världen är starkare än en övertrött, arg ettåring. Och inget är rarare, när barnet är mätt, nysövt och glatt.

Kerstin Thorvall