Jag vill inte bo i ett evigt varmt land

KOLUMNISTER

Utanför fönstret dansar snöflingorna, visserligen glest, men de dansar och det är slutet av mars. Den tjugonde var det ju vårdagjämning och det märktes inte alls. Men så är det också kallare i genomsnitt än det varit på trettio år. Från taket mittemot hänger hotfulla istappar. Precis som förra året svävar äldre herrar, som ska till kvartersfrisören, i livsfara. jag får nog ringa och påtala risken med istappar, som när som helst kan tappa taget.

Det har jag gjort tidigare om åren. Den bristande snöröjningen på trottoarerna ska vi inte tala om. Nej, det ska vi inte, för det har så många andra gjort. Men förresten, man kan nog inte tjata för mycket om den. Trottoaren ser sen länge ut som en puckelpist som någon påpekat och mellan körbana och trottoar ligger en hård snövall. Nåja, för rättvisans skull bör påpekas att det finns ett litet hål en bit från min port, där man eventuellt skulle kunna ta sig ut till en taxi. Har man inte ett kolossalt tvingande skäl att ge sig ut stannar man vackert hemma och får sitta och längta efter frisk luft, när solen för en kort stund tittar fram. Det är säkert ett öde som jag delar med många, många, som har svårt att ta sig fram i halkan till och med med broddar.

Ja, det är grått och trist och kallt. När det för en tid sen blev varmare och solen sken och snön töade bort, väcktes hoppet om en vår i år också. Men så kom bakslaget och besvikelsen blev stor. I till exempel Frankrike minns jag att våren kom mycket snabbt utan bakslag.

Hade våren kommit så hade den.

Många människor går nu omkring med en stark längtan efter vårens skira färger, ljumma vindfläktar, fågelkonserter och inte minst de vilda blommorna, som inte går att köpa i blomsteraffärerna.

Visst är det fint, när barnen kommer hem med en riktigt tidig, rufsig, jordig och hårt kramad tussilagobukett. Den är så välkommen och blir så ljuvlig i äggkopp eller senapsglas. Plötsligt är också blåsipporna där utan att man tänkt på dem.

Det lyser intensivt blått bland fjolårslöven, man känner en enorm glädje. Det gör också de små barnen, som lockas att plocka en liten bukett med alldeles för korta stjälkar. Sen kommer vitsipporna, som breder ut sig som en matta bland trädstammarna. De liksom briserar i en överdådig mängd. Det är i sig storartat att så många olika arter blommar på en gång. För nu dröjer det inte länge, förrän de kyska liljekonvaljerna börjar sprida sin doft. Och så finns där plötsligt de blyga små violerna och snart lyser gullvivorna litet varstans och så gökärten och hela den välkända floran.

Än så länge får jag glädja mig åt en fjolårspelargonia, som har vaknat lite tidigt på fönsterbrädet och låtit en spröd, skär blomma titta fram.

För ett par dagar sedan kom också en vän på besök och överräckte en kruka med blålila krokus, en påminnelse om att våren trots allt är på väg, även om den fortfarande är långt borta. Men man vet inte, om det inte sker ett under och temperaturen stiger snabbt och dagsmejan tar kål på resterande snö och is, innan vi hinner blinka.

Visst klagar vi över den långa vintern, men tänk vilken underbar känsla det är, då våren äntligen är här och sol och värme väcker ömma känslor till liv. Sommaren sen ser vi som en lång skön avkoppling med idel solsken och lättja och glömmer mygg, getingar och regn. Och hösten med sina klara, sprakande färger är väl inte så dum.

Jag skulle i alla fall inte vilja bo i ett land med evigt varmt klimat. Årstidsväxlingarna har sina poänger.

Kerstin Thorvall