Jag minns dagarna hemma hos Astrid

KOLUMNISTER

Som de flesta vet så är det i år hundra år sedan Astrid Lindgren föddes. Det kommer att ges ut en jubileumsbok. Överskottet av försäljningen av boken ska gå till SOS Barnbyar. Boken kommer bland annat att innehålla texter och illustrationer från Astrid Lindgrens böcker.

Jag är glad att få vara med i det sammanhanget.

Mitt första möte med Astrid ägde rum i början av 50-talet, då hon var barnbokschef hos Rabén & Sjögren. Jag var ung och inte så yrkeserfaren och i behov av arbete.

Eftersom jag visste att Astrid Lindgren var anställd på förlaget och jag hade hört mycket gott om henne, vågade jag mig dit. Det var en kall vinterdag. Snön yrde. Under armen höll jag min mapp med arbetsprover, när jag kämpade mig fram genom snön. Så stod jag där äntligen framför Astrid. Hon var till och med vänligare än vad jag hade väntat mig och mycket positiv till mina teckningar. Det var stort att jag som nykomling fick beställning av ett flertal teckningar. Uppdraget gällde illustrationer till ”Kalle Blomkvist”.

Det här mötet var början på en lång vänskap.

Jag kom snart underfund med att Astrid var en person, som man alltid kunde räkna med. När jag hade problem eller kände mig deprimerad, var det Astrid jag vände mig till. Hon kunde verkligen konsten att lyssna. Alltid hade hon kloka råd att ge och oftast kände man sig lättare i sinnet , när man gick därifrån. Hon hade en ovanlig förmåga att sprida lugn i sin omgivning.

Astrid var alltid naturlig och behövde aldrig anstränga sig att bli omtyckt. Hennes hem stod ständigt öppet. Det vilade ett stort lugn över hennes vackra våning.

Sällan har jag känt en sån frid som när jag satt hemma hos Astrid. Hon hade alltid nybakade kakor till eftermiddagsteet. Dessa stunder är oförglömliga.

Vad vi talade om – ja, vad som helst. Med Astrid kunde man tala om allt.

När jag beklagade att jag inte hann besvara alla läsarbrev, sa Astrid att jag inte skulle ha dåligt samvete.

Själv hade hon stora problem att hinna skriva till alla som skrev beundrarbrev till henne. Men hon försökte nästan alltid besvara brev från barn.

Många gånger förundrades man över hur hon orkade ställa upp så mycket både för vänner och obekanta människor.

När jag under Astrids sista år besökte henne på ett sjukhem, uttryckte hon en förhoppning om att få komma hem igen. Det fick hon ju också och jag var mycket lycklig över att hon kunde tillbringa sin sista tid i sitt vackra hem.

Astrid var en av de människor som betytt mest för mig. Att känna Astrid är något av det viktigaste i mitt liv. Jag minns henne med stor kärlek och tacksamhet.

Kerstin Thorvall