Plast och burkar är mina nya fiender

KOLUMNISTER

Jag vill inte se mig som någon av dessa människor som pratar om hur mycket bättre det var förr. Dom som vill få det till att den gamla tiden också var den goda. Jag tror utan vidare att alla tider är onda (eller goda) på något vis. Den nya ondskan ser ut på annat sätt, därför att den är ny och annorlunda än den gamla.

Men det finns gånger, det måste jag tillstå, då detta nya dynamiska livs finesser håller på att göra mig tokig, och jag kan nästan gråta av ilska och längtan efter tider som gått.

Det kan till exempel vara den nya förpackningsindustrin, och då särskilt locken. Det handlar om att bända upp med ett skedskaft, med baksidan av en kniv. Det är att trycka och vrida till, trycka och riva längs den perforerade kanten. Riva, trycka, bända, vrida; det spelar ingen roll vad det står, för jag blir under alla förhållanden svettig och vet att jag inte kan.

Det gick bra så länge jag hade flera starka små pojkar hemma. Då kunde jag alltid ropa på någon av dom, när jag stod där med en finurlig burk. Särskilt min andra son var en trygghet vid sådana tillfällen. Redan i fyraårsåldern var han mer livsduglig än jag.

Han vände på burken, kikade på lockets instruktion och sedan visste han hur man skulle göra. Utan att han kunde läsa. (Kanske är det lättare då förresten? Då har man inga förutfattade meningar. Då behöver man inte känna sig som ett misslyckande, därför att man inte kan det som står med finstilta bokstäver på lockets kant.)

Nu är jag för det mesta hemma ensam med fienden - burken - och det är aldrig någon tvekan om vem som kommer att vinna. Att inte tala om när jag möter den ondskefulla mjölkkartongen.

För längesedan har jag slutat med att försöka öppna marmeladburkar, rödbetor, lingonsylt, inlagd sill, på det sätt som rekommenderas. Jag tar en spetsig kniv och riskerar livet på både den och mig genom att häftigt stöta spetsen genom locket, så att det kommer in luft. Sedan öppnar jag lugnt burken genom att vrida locket åt höger. Men särskilt fint ser det ju inte ut.

En dag skulle jag äta en snabb lunch med omelett och champinjonstuvning. Omeletten var nästan klar. Nu skulle jag bara värma den färdiga stuvningen. Det var "bänd-med-ett-skedskaft-varianten". Jag försökte andas regelbundet och avspänt medan jag tog fram en matsked och började bända. Och jag bände. Och bände.

Omeletten gick förbi sin bästa ålder och började åldras. Fast det var ju ingenting mot vad jag gjorde.

Jag försökte med en annan sked. En större sked. Men det skaftet gick överhuvudtaget inte in under den för skedskaft avsedda skåran. Sedan åt jag "omelette nature". Med ostsmörgås till, så blir man mätt på det också.

Jag grep efter mjölken och den sa "skvullp" och jag tittade tungsint bakåt och såg för mig vackra stadiga glasflaskor, som man diskade och ställde i torkstället upp och ner.

Sedan ville jag fräscha upp min måltid med några skivor gurka och lyckades genom att riva, klösa, slita, bita, komma fram till gurkan själv.

Men jag märkte att jag inte längre kom ihåg hur gurkor ser ut, innan dom hade kondomen på sig. Var det verkligen möjligt att dom bara var sig själva? Nakna och glada.

Plastens triumf över livet gör mig ofta ordentligt konservativ och nostalgisk. Och rädd.

Tågsmörgåsar, som ligger i en sorts seg, hård plastblåsa, lika oåtkomliga som Snövit i sin glaskista.

Jag får ångest när jag ser dom. Jag får sciencefictionvisioner av hur vi alla till slut kommer att ligga inbakade i plast. Evigt unga och vackra. Men orörliga och utan lukt. Och hur man än vrider och trycker och bänder och river, så kan ingen komma in.

Jag ser dom nyfödda, som kommer ut i plastpåsar. Som djupfrysta kycklingar. Jag känner hur man snart kommer att lägga plast över mig, så att jag inte kan andas.

Och ingen kommer att höra när jag skriker på hjälp.

Kerstin Thorvall