Jag ska måla hela livet lilla mamma

KOLUMNISTER

När jag häromdagen sökte en gammal lyrikbok från mitt föräldrahem, föll mina blickar på en nött skinnpärm, som stod intryckt i bokhyllan. Det såg ut som en fin gammal anteckningsbok.

Jag öppnade den och där fanns hela min tidiga barndom. På det första bladet stod omsorgsfullt präntat ”Kerstin” omgivet av en barnsligt tecknad och färglagd blombukett med en storslagen rosett.

Jag bläddrade nyfiket vidare och fann att boken var fylld av min barndoms teckningar. Som väl många barn gör hade jag också ritat hus, träd, blommor. Men oftare hade jag återgivit människor i olika situationer.

Teckningarna var minutiöst utarbetade. Särskilt fäste jag mig vid en interiör av en kyrka, där en gudstjänst pågick. Jag hade inte fuskat mig ifrån en enda detalj.

Människorna sitter andaktsfullt och tittar rakt fram. Allt ser mycket ordentligt ut. Där finns predikstolen, ljuskrona, till och med tavlan med psalmnummer.

På andra blad kan man se välklädda damer med psalmbok i handen helt klart på väg till kyrkan. Här märks tydligt att jag kommer från en kyrkoherdefamilj.

Dominerar gör annars finklädda damer och småflickor med rosett i håret.

Det förekommer också ”modeteckningar” med volangprydda aftonklänningar, aftonkappor, aftonjackor, sjalar, väskor och högklackade skor.

Det var tydligen redan på den här tiden som jag till min mammas förfäran började att säga att jag ville bli modetecknerska. Det tyckte hon inte var ett värdigt yrke.

Min mamma blev ganska nervös, när jag ägnade stor tid till att rita och klippa ut pappersdockor och hela garderober.

I min fantasi gjorde jag upp historier om de här dockorna. Kanske var det början till modetecknandet och historieskrivandet långt senare i livet.

Som alla vet lyckades min mamma inte stoppa mina yrkesplaner. Jag stod fast och utbildade mig hos Beckmans till modetecknerska och illustratör.

Jag bläddrar vidare i min gamla bok, som väcker många minnen. Det är spännande att upptäcka att någon av mina barnsliga bilder har vissa drag av det jag tecknat som utbildad konstnär.

Plötsligt dyker där upp ett kvinnoporträtt, som ser ut att nästan vara tecknat med ett enda penseldrag, precis så som jag ibland har roat mig med att rita i mogen ålder.

Jag skänker min mamma en tanke av tacksamhet, för det måste vara hon som bevarat den här boken.

Tecknandet har alltid betytt mest för mig, faktiskt mer än skrivandet. Ofta har jag gått och tecknat kroki. Det är en genre som tilltalar mig mycket.

Då och då sätter jag mig vid ritbrädet här hemma med någon bekant som modell (med kläderna på). Ibland kan det vara någon som själv är road av att rita figurer och då tecknar vi av varandra. Och så jämför vi resultatet.

Jag kommer antagligen att teckna så länge jag lever.

Kerstin Thorvall