Aftnarna kommer alltid som bakslag

KOLUMNISTER

Jag älskar måndagar. Och tisdagar, onsdagar, torsdagar och fredagar. Jag är reserverad inför lördagar och söndagar. Misstänksam. Och jag är direkt rädd för de stora helgerna med ”afton” och annandag. Det kommer från min barndom förstås. Ett alltför tydligt minne av aftnar som aldrig blev som man tänkt. sig. Men innan var de laddade av suggestion och innehåll. Sedan kom de som snopenheter, bakslag.

Andra hade ofta jättekul på dessa aftnar, och berättade sedan för mig hur roligt det varit.

Jag minns söndagar som aldrig tog slut. De var oändliga redan i starten, eftersom man då satt i kyrkan med mamma och pappa och hörde på en präst som aldrig tycktes komma fram till ”amen”.

Tonårstiden. Å, jag nästan fryser när jag tänker på aftnarna under den epoken. Eländet började redan på fredagskvällen, och sen på lördag förmiddag i skolan stod de andra i mysiga grupper och pratade om vad de skulle göra och vad de skulle ha på sig.

Vårens och sommarens ”stora” kvällar, ni vet, sista april, pingstafton, midsommarafton. Jag vet inte vilken som var värst. Men att vara sjutton år och ensam hemma med sina föräldrar en blå sista april, med röksmak i luften, skapar neuroser för livet. Det hjälper inte om det kan slå till och bli roligare tjugo år senare.

I stort tror jag ändå att man kan klassa midsommarafton som den mest smärtsamma. Särskilt om den är varm och vacker.

Nog är det den mest ensamma natten i alla åldrar för den som inte har något och är så sprängfylld av det svenska svårmodet, det som går hela vintern och väntar på ljuset och värmen, och sen blir det bara att man super sig full och inte ser blommorna och känner hur gräset luktar.

Men det är julen också. Den läskiga, lyckokrävande julen. Också då vet många inget annat sätt att klara sig än att berusa sig till medvetslöshet.

Till och med barnen kan då bli sjuka av julen. Jag har haft minst två som fått feber på julaftonsmorgonen.

Av spänningen. Av att de väntat så länge och nu är dagen äntligen kommen, men aldrig kan den bli så stor och så fantastisk som de föreställt sig.

Och så har vi kravet på oss att fira tillsammans med nya familjekonstellationer. Det vet många, hur svårt det är, för att inte säga omöjligt, att få till det med ”mina” barn och ”dina” barn, gamla föräldrar, moster Karin och farbror Georg. Och tant Astrid får man absolut inte glömma. Hur den samordnande, vanligtvis mamman, än anstränger sig utöver det möjligas gräns, blir det till slut alltid någon som sitter ensam och bitter på julafton.

Vid den här tiden trängs helgerna. Både julafton och nyårsafton kan vara ångestframkallande. Just nu är det säkert många som utan att de är självvalt ensamma vakat in det nya året.

Nej, tacka vet jag vardagen. Tänk, när den första vanliga dagen kommer efter en långhelg! Vilken vila. Hur man kopplar av. Visst gör man?

Sanningen är förstås den att helger och aftnar är underbara för dem som redan har det bra. De som är glada och harmoniska tillsammans med en älskad person eller familj eller som har trogna, pålitliga vänner som man vet ställer upp nästa gång också.

Hur som helst får vi inte glömma att önska varandra Ett Gott Nytt År 2007.

Kerstin Thorvall