Vår sjukvård är bra när det gäller

KOLUMNISTER

Svensk sjukvård kritiseras ofta. Jag har också någon gång deltagit i kritiken. Det har då främst gällt psykiatrin, som har varit styvmoderligt behandlad av makthavarna. Fortfarande hoppas man på en förbättring.

Någon dag in på det nya året fick jag vara med om en positiv upplevelse, där det handlade om snabbhet och skicklighet inom det somatiska området.

Sent på kvällen drabbades jag av smärtor i bröstet. När sånt händer, blir man rädd och tänker osökt på infarkt. Min första tanke var att ringa sjukvårdsupplysningen. Där träffade jag på en mycket vänlig sköterska, och det efter knappt någon väntetid alls.

Hon gav mig gott om tid. Som väntat fick jag rådet att ringa efter ambulans och fara in till akuten. Visserligen trodde hon inte så mycket på infarkt men menade att man aldrig får nonchalera bröstsmärtor. Alltså ringde jag efter ambulans och efter femton minuter så stod två vänliga, förtroendeingivande unga män i mitt sovrum.

De tog raskt tag i problemet och hade en lugnande inverkan på mig. Bröstsmärtorna var inte längre så intensiva. Ambulanspersonalen verkade inte oroade. En av männen mätte blodtrycket, som visade sig vara helt normalt. Sedan plockade de fram en dator och man tog EKG.

Samtidigt som jag fick mitt EKG taget hemma i sovrummet fördes det elektroniskt över till SÖS, där en hjärtspecialist utvärderade det. På i det närmaste nolltid ringde specialisten upp ambulanspersonalen, som meddelade mig att mitt hjärta fungerade som det skulle.

Efter det beskedet försvann mina bröstsmärtor nästan helt och hållet. Vad som orsakade dem vet ingen. De skickliga och sympatiska männen skämtade litet med mig,

önskade mig ”god natt” och fortsatte till någon som kanske bättre behövde dem.

Jag kände mig lugn och trygg. Om min situation hade varit verkligt allvarlig, skulle jag ha fått snabb, effektiv och sakkunnig hjälp, som kunde ha räddat liv.

Det kan hända att jag hade tur som slapp långa väntetider och träffade på trevliga, vänliga människor, men jag vill gärna tro att vår sjukvård fungerar i krissituationer.

Ibland kan det

säkert vara berättigat att klaga på olika områden inom vården. Det råder naturligtvis inte idealtillstånd överallt. Men varför ska man inte tala om när man är nöjd?

Kerstin Thorvall