De låser cyklarna och håller barnen hemma

Fjalar Jörundsson bor nära vandrarhemmet. ”Man vet inte vad de upplevt, kan de vara arga?”, säger han.
Foto: Krister Hansson
Fjalar Jörundsson bor nära vandrarhemmet. ”Man vet inte vad de upplevt, kan de vara arga?”, säger han.
KOLUMNISTER

Medan journalisterna trampade runt i isande duggregn, letade rasister och väntade på flyktingbarn satt borgmästare Holm långt borta i Dakar och tittade på arabiska hästkapplöpningar. Han ville därför inte uttala sig när jag ringde, vilket inte gör så mycket för alla vet vad han tycker.

Det går inte att förstå Vellinge utan att känna till den karismatiske moderatpolitikern Göran Holm som under 1980-talet designade Vellingemodellen: låg skatt, inga flyktingar och helst inte för många adoptivbarn.

Göran Holm.
Foto: Tommy Mardell
Göran Holm.

Alla vet vad som gäller i Göran Holms Vellinge. Ett exempel: Den förre ägaren till vandrarhemmet, Anders Witlock, fick för fem år sedan frågan om att ta emot flyktingbarn. Betalningen var bra. ”Jag berättade för Göran som sa att jag fick göra som jag ville men att han avrådde”, sa Witlock till mig.

Så blev det. Han avstod inkomsten, sådan är andan och Vellinges högst uppsatte politiker skriver ogenerat på hemsidan att ”vi vägrar ta emot … denna strida ström av tonårspojkar”.

Lägg märke till ordvalet.

Vi ska se framför oss den hotfulla strömmen välla över den skånska slätten för att … ja, göra vad?

– Man vet inte vad de upplevt. Kan de vara arga? Vad händer då?

Så säger Fjalar Jörundsson som bor ett stenkast från vandrarhemmet.

Han och hustrun kom till Vellinge från Island för knappt två år sedan med tre barn. Paret jobbar. Hon är barnläkare.

Nu står han och kikar genom fönstret, och vill inte säga något fel. Inte för att han är mot invandring. Men om bara han är positiv till flyktingbarnen, vad ska då grannarna säga?

Det lyser mellan gardinerna i vandrarhemmet denna mörkgrå novemberdag. Hököpinge är en gammal bruksort några kilometer utanför Vellinge. När sockerbruket lade ner 1967 somnade byn. Nu bor här 900. Enstaka invånare stretar förbi, hejdas i regel av någon av reportrarna som hastat till byn för att skildra främlingshatet. Som inte är svårt att hitta.

Jag tänker även att dagen blev överhettad. Byborna fick en lapp två dagar innan flyktingbarnen skulle installeras. De kände sig överkörda.

Sådant spelar in när människor levererar de sanslösa rädslorna om ”dom” som kommer hit och stjäl. Och vad händer när ”dom” tar hit hela sin släkt? Vi som har haft det så lugnt och skönt! Nu kan barnen inte gå ut!

Nu låser Hököpingeborna sina cyklar och håller barnen hemma.

Men flyktingpojkarna – om de kommer – har inte stor anledning att lämna vandrarhemmet.

Här finns inga kaféer, inte ens en fotbollsplan. Om de nu överhuvudtaget skulle vilja gå ut i femgradigt skånskt regn.