Så självupptagen är jag ändå inte

KOLUMNISTER

En söndagsmorgon före frukost 1994 ringde telefonen i min mammas radhuskök. Det var Kerstin Thorvall. Hon hade fått ett fint pris. För att berätta det hade hon letat upp mig i en annan stad.

Jag minns hennes trevande flickröst och min blygsel och förvirring. Vi hade visserligen träffats, men bara en gång, och för en intervju i hennes läckra lägenhet vid Mariatorget.

Hon avled i fredags efter en hjärtinfarkt, 84 år gammal. Nu läser jag hyllningarna. ”Betydande författare.” ”En svensk Duras.” Och så det återkommande: ”En feministisk ikon.”

Jag tycker själv att Kerstin Thorvall var en mycket bra författare med ett fint språk. Men det är inte det som framhävs. Utan hennes upprepade självbekännelser. Sveken. Skamlösheten.

Hennes liv.

Hon var en dålig mamma. Hon framhöll det alltid. Hon höll upp som ett plakat: Se! Jag svek mina barn.

Ja, hon vågade skriva det.

Men på vilket sätt var hon en banbrytande feminist? Det var inte den allmängiltiga kvinnligheten hon stod upp för. Hon avslöjade bara sig själv.

Det är sant att Kerstin Thorvall drabbades av en orättfärdig hetsjakt. Det är sant att yngre svenska män inte föraktats för att de skrivit liknande texter om sina sexuellt utsvävande liv. Det är sant att Ingmar Bergman slapp undan med sin förklaring till sveket mot barnen: han var ”familjelat”.

Men att en kvinna skriver gör inte sveken vackra eller storstilade.

Jag ser att det finns en tacksamhet i hyllningstalen till Kerstin Thorvall från många kvinnor och även några män.

Men Kerstin Thorvall levde ett liv ingen kan avundas. Ett liv med ångesten flåsande i nacken. Ständigt på jakt efter bekräftelse som aldrig någonsin var tillräcklig.

Och jag tänker att det kan finns ett annat inslag i tacksamheten. Något om att så desperat är ändå inte jag. Så självupptagen är jag inte att jag måste älta min mammarelation tills jag dör.

Så gränslös i min galna jakt på bekräftelse är jag inte att jag måste söka i nummerbyrån efter en kvällstidningsreporter som orkar lyssna en stund.

Riktigt så dålig mamma är jag inte. Det fanns en sämre.