Kolumn

Kerstin Weigl

Kolumnister

Vi behöver inte polisens känslor

Polisens presskonferens på tisdagen.
Polisens presskonferens på tisdagen.

Det här är förstås en galen händelse som inträffat, upprepade polisens ­kommenderingschef Per Ågren på en presskon­ferens om överfallet på Ikea.

En galen händelse, sa han även ett dygn tidigare.

Kalla mig gärna språk­polis, men det är i mina öron inte förtroende­ingivande.

Två andra floskler är vanligare när poliser talar om våldsbrott: ”Familje­tragedi” heter det alltför ofta när ­någon, ­oftast en kvinna, ­dödats i sitt hem, och ”­meningslöst”, om andra mord och dråp. Klyschan har ­bitit sig fast, trots att mord aldrig är meningsfulla.

Och nu: ”­galet”.

Galet i sin egentliga betydelse, ”tokigt” ­eller ”oriktigt”, kan inte vara vad han vill säga. Kniv­överfall är ­aldrig riktiga.

Så vad vill Per Ågren säga?

Problemet är att han inte vill säga ­något. Han vill uttrycka känslor.

Känslopjunket har hittat in i polisväsendet. Efter att ha återfunnit Lisa Holm ­dödad skrev polisen själva på Facebook om känslorna. ”En stor vältränad man vars rygg det står Polis på sitter och skakar och gråter bakom ett uthus”.

Behövdes det?

På facebook-iska är vi ­galet glada och en skådis är galet snygg. Där simmar vi i känslor och uttryck. Men poliser skulle kunna skippa samtliga ­adjektiv och ­adverb. Vi ska kunna tro att de är engagerade ändå.

Ni tänker att det är mänskligt att tänka ”galenskap” när två människor knivdödats på Ikea? Ja. ­Poliser är människor. Men det är inte deras känslor vi behöver.

Vår upplevda trygghet skapas av strama ämbetsmän som ­talar med små exakta bokstäver, som verkar hålla huvudet kallt och gör vad de ska och oberoende vad allmänheten tänker och tycker. Och vad jag skriver.