Jan Helin: ”Jag har varit rädd för att medarbetarna ska bli arga”

1 av 17 | Foto: STEFAN MATTSON
KOLUMNISTER

Den konstigaste intervju jag gjort under 32 år i yrket äger rum några timmar efter beskedet att Jan Helin lämnar Aftonbladet. Han är min chefredaktör. Jag tycker om honom.

Men visst är jag nyfiken.

Hur mår du?

– Jag mår bra men har känslomässigt åkt hiss. Jag känner på riktigt så otroligt mycket för Aftonbladet och människorna. De är på riktigt mitt liv. Jag har typ växt upp här och lärt mig grunderna om journalistik och fått utvecklas.

Vad tänkte när du körde till jobbet?

– ... men först måste jag säga att andra sidan av hissen är lusten jag kände till uppdraget. Jag tycker att public service är fantastiskt spännande. Jag tror att public service roll i det allt mer diversifierade medielandskapet blir allt viktigare. Och jag känner genuin lust till det.

■ ■ ■

Vi sitter i hans rum som ser lite ut som en Ålandsfärja med helfönster. Jag spelar in samtalet. Vi är rörda. Lite främmande för varandra. Senare ser jag att han säger det där med "känslomässigt åka hiss" i alla intervjuer.

■ ■ ■

Men stopp, vänta, du snackar om "diversifierat medielandskap". Detta är en dag för känslor. Så hur var det att komma hit?

– Jag pendlade mellan längtan att få det här sagt, för det var några dagar när man inte känner sig så bra, inte riktigt sann i det man säger. Jag såg fram emot att få lätta på det. Och få möta reaktionerna. Som jag förstår varierar, från att bli arg eller ledsen...

Tror du att vi är arga?

– Jag vet inte... men det är ändå en så hård fajt vi utkämpar för att föra Aftonbladet vidare. Och i någon mening tror jag man kan känna ett svek.

Har du varit rädd för det?

– Ja faktiskt. För att många på Aftonbladet är mer än kollegor, de är nära vänner.

Men det är bara ett jobb, vi är inte gifta med Aftonbladet, även om det kan kännas så.

– Precis. Jag har ändå varit chefredaktör i åtta år. En brinntid finns i uppdraget. Från början är det ansträngande, men om det går bra blir man mer bekväm, och då kan det vara dags att gå vidare.

Har det något med din person att göra också?

– Det har det nog. Jag har nog en person som vill vidare hela tiden.

■ ■ ■

På 90-talet hade Jan Helin och jag reporterborden bredvid varandra. Han var yngre och skickligare. Polare blev vi inte. Vi har inte dansat med varandra vad jag minns. Nog för att han kan vara social, slagfärdig.

■ ■ ■

Du fick långa applåder på redaktionen i dag. Vad kände du då?

- Då hade jag nära till lipen. Så är det. Känslomässigt jobbigt.

Besvikelse på redaktionen, det kanske finns. Vrede tror jag inte. Men oro - absolut. Hur ska den hanteras?

- Genom att fortsätta vara Sveriges mest engagerande nyhetskälla. Och det har jag känt under hösten, att Aftonbladet är stabilt. Vid stora nyhetshändelser har organisationen rullat i gång på ett imponerande vis.

Vad säger du till dem som är oroliga?

- Att det kommer någon ny. Jag är säker på att det blir bra, Personer finns som är redo att kliva fram. Aftonbladet är en unik lagmaskin. Har alltid varit det. Oavsett vem som hållt i rodret.

■ ■ ■

Så långt in i samtalet har till och med jag förstått att Jan Helin inte vill ösa sina känslor  Han är mellan två jobb nu. Han säger något om mig som "storasyster" och jag gråter lite. Ja, jag sa ju det. Det här är en konstig intervju. Som jag försöker svalka ner.

■ ■ ■

Varför vill SVT ha dig?

– Jag tror att Hanna Stjärne bygger ett nytt lag. SVT:s tevekompetens är magiskt bra. Jag har ett kunnande om hur en digital medievärld ser ut. TV konsumeras alltmer online. Hur ska det se ut? Vad är SVT:s roll i ett digitalt medielandskap?

Och där konkurrerar du med oss.

– Javisst är det så, men Aftonbladet och SVT har väldigt olika positioner. Det är så. Olika tilltal, olika temperament.

Du tar med din kunskap, din hjärna till en konkurrent.

– Det är svårt att undvika. Klart det är så. Men konkurrensen mot public service är speciell. Jag tycker inte det är så komplicerat.

Hur gick det till?

– Jag fick ett samtal i höstas från företaget som gör rekryteringen. Och det är klart, någonstans där börjar en process. Tankar på: Är jag klar här eller inte? Frågan blev skarp för två helger sedan.

Hur? Den här så kallade intervjun behöver lite detaljer.

– Vi träffades förra söndagen på förmiddagen, på rekryteringsföretaget. Där och då sa jag ja. 

Vilka har du pratat med?

– Min fru. Hon sa när jag klev på som chefredaktör för Aftonbladet att jag fick ett års undantagstillstånd, sedan måste livet bli mer normalt. Hon har då och då försynt frågat när tillståndet bryts.  För det är ett intensivt jobb. Så har jag talat med några andra, som inte är i branschen nu.

Vad är din nya lön?

– Mindre än vad jag gör i dag. Jag har nu tre miljoner, drygt, i lön. Sen är det aktier och sånt som faller ut vissa år.

■ ■ ■

Andra chefredaktörer var sina efternamn, senast "Gerdin". Den här har varit "Janne".  Jag  har varit glad över Janne, hans hjärna och självklara  hygglighet.

Vad avstår du från nu?

– En miljö med energifulla, talangfulla intelligenta människor som för ständigt intensiva samtal om vad Aftonbladet ska vara. Och nu går jag in i något nytt. Och hoppas att samma typ av samtal uppstår.

Vad slipper du?

– Det är ansträngande att vara ansvarig utgivare på en bullrig temperamentsfull tidning. Mitt i natten ska man kunna fatta väldigt svåra beslut.

Har du misslyckats med något?

– Jag är dålig på att se tillbaka. En grej jag ångrar är att jag inte skrivit dagbok. Inte för att någon är i skriande behov av min självbiografi, men för min egen del.

Jag får nu min femte chefredaktör sedan 1986. Vad krävs av den personen?

– Ett öppet modernt ledarskap.

Har du namn i huvudet?

– Klart jag har en uppfattning men vilken vore direkt korkat att säga. Jag kommer att förse Raoul (Aftonbladets styrelseordförande Raoul Grünthal, reds. anm.) med ett underlag. Oavsett vem som blir min efterträdare som chefredaktör blir så kommer hen att ha en riktning.

Jag noterar "hen". Men du. Det här får räcka. Lycka till.

– Tack.