Vi tänker inte på vad vi blir skyldiga sen – för ingenting ont kan hända oss

KOLUMNISTER

Ingenting ont kunde hända oss. Magistern sa att ryssar är farliga men sånt förstod vi oss inte på.

Vi började skoldagen med tramporgel, Din klara sol och slutade med Fader vår. Sen ställde vi stolen på skolbänkslocket och gick hem till mamma.

Vi var barn till de sista hemmafruarna. Mammor kunde vara lite farliga. Man fick hålla sig undan när de städade. Så intensivt bonade mamma parketten i Kortedala att vi måste betala skadestånd när vi flyttade ut.

Till radhus kom vi, för mamma och pappa hade sparat. Det visste jag, nit och flit belönas.

Där i de små husen på nedlagd åkermark bodde anständigt folk. Granntanten hängde kalsonger på tork längst in mot husväggen där de inte syntes.

Å, vi var så hela och rena. Sverige var bäst, visste våra föräldrar som upplevt andra världskriget. Allt kunde bara bli bättre. Ja, om man ansträngde sig. En och femtio i veckopeng, en av slantarna skulle sparas.

Vi barn skulle fortsätta byggandet. Vi var en förlängning. Som individer var vi mindre viktiga. Vi såg likadana ut. Täckjacka. V-jeans. Silkepolo.

Min första Barbie förtrollade mig.  Jag sparade länge för att köpa kvinnodockans brudklänning. Inte tänkte min snälla pappa på att med en så absurd kroppsform skulle en riktig kvinna inte ha plats för sina inre organ.

”Lärare, det är väl ett trevligt yrke för en flicka”, sa pappa. Inte för stora drömmar. Då blir man bara besviken.

I en annan del av Sverige satt jämnåriga Mona Sahlin, och bildade Barbieklubben. Sedermera blev hennes idol Gunnar Sträng.

Vi fick television. Där blev vi sittande. I tystnad. Mina vänner var Anita och Televinken. Mitt äventyr fanns hos Kullamannen. Min familj hette Ashton.

Vad fanns att längta efter? Naturlagen var att allt skulle bli bättre. Vi gjorde vårt men tävla behövde vi just inte. Alla skulle ändå få sin beskärda del. Vi skulle i väntan på det ha tråkigt.

Jag satt barnvakt och kunde köpa musik: Led Zeppelin, Deep Purple, Pugh Rogefeldt. Denna var vår revolt: konsumtion - och droger. Alla flickor rökte, jag tränade en hel sommar på halsbloss, vacklade runt i olika skogsdungar.

Obegripliga var de första sprickorna i folkhemmet. Ungdomsarbetslöshet. Energikris. Skulle tryggheten inte vara för evigt? Den var ju vår!

Det kändes förstås inte alltid riktigt som att alla ansträngde sig, jobbade, gjorde rätt för sig. Men då blir det ju - orättvist? Vi visste inte vad vi skulle tro.

Tjurigt stampade vi vidare, gjorde karriär, fortsatte rösta rött.

Det djärvaste vi kom på var att konsumera ännu mer. Vi blev bäst inte bara på att spara utan på att låna.

Glömd är skolpsalmens tredje vers: O må jag ock med flit och dygd/och måtta i begär/än kunna glädjas i ditt skygd/var dag du mig beskär.

Vi fortsätter låna, varför inte? Vi som jobbar och är så duktiga. Vi fortsätter putsa febrilt på våra livs parkettgolv och tänker inte på vad vi blir skyldiga när vi flyttar ut, dör, försvinner. För ingenting ont kan hända oss.

LÄS HELA REPORTAGET ”MIN GENERATION” HÄR