Kolumn

Kerstin Weigl

Kolumnister

Mitt jobb är som att ropa ner i ett svart hål

Polishuset på Kungsholmen.
Polishuset på Kungsholmen.Foto: Lasse Allard

Länspolisen i Södertälje önskar mig trevlig helg och påminner mig om att förnya passet, lagens väktare i Uppsala berättar att en torktumlare brunnit och Göteborgspolisen fick tydligen fast en kille i stulna kläder.

Vad mer?

I Filipstad har det varit inbrott i Torggrillen, i Falköping körde en bil in i en trädgård. Information väller fram, poliser twittrar och kommunicerar som galningar, allt om brott får jag veta. Utom det jag måste undersöka.

Jag tror att polisen snabbt har blivit vårt allvarligaste samhällsproblem. ”Sminka grisen”, är ett uttryck jag lärde mig i går. Två poliser berättade i Aftonbladet om allvaret i att de tvingas ut på gatorna i stället för att utreda brott, en dimridå. Medborgarna ska tro att polisen har koll, men det är bara kosmetika.

Fler kommunikatörer än narkotikapoliser lär finnas. För säkerhets skull tecknades även ett ramavtal med en PR-byrå för 35 miljoner kronor, kort sagt mer babbel.

Samhällsnyttan begriper jag inte, och inte vad en kommunikatör är egentligen. Enligt deras eget yrkesnätverk kan de vara ”processutvecklare, medlare, coach eller påverkare”.

Det jag vet är att nya polisen blev sluten, gåtfull. Och därmed farlig för demokratin.

Under sju år har jag arbetat med en unik granskning av ett allvarligt samhälls-problem, kvinnor som dödats av sin man eller ex-man. Jag måste gå igenom alla anmälningar om misstänkta fall, utifrån två brottskoder.

Som att ropa ner i ett svart hål är det att som journalist begära ut uppgifter från den nya organisationen.

Efter tre veckor har en av sju regioner svarat. En påminnelse bemöts med samma gåtfulla tystnad.

Pressavdelningen har ingen aaaning om vem som är ansvarig.

Så småningom får jag kontakt med en chef på nationella operativa avdelningen och en hygglig inspektör börjar knappa på en dator.

Då uppdagas att nio polisanmälningar är åtkomstskyddade, hemliga. Vem som lagt upp anmälan går inte att se, inte vilket datum, inte ens i vilken del av landet en kvinna kan ha dödats.

Läget är nu att granskningen av kvinnomord lovordas av samtliga politiska partier, men att jag förhindras fortsätta att göra den. Det måste ansvarigt statsråd Anders Ygeman få veta. Jag har skrivit till hans kommunikatör.