Kerstin Weigl: Facit är - tragik

1 av 6 | Foto: KRISTER HANSSON
”Jag tänkte bara på att skydda mitt liv”, säger 68-åringen som misstänks för dubbelmord.
KOLUMNISTER

Tid fanns för eftertanke. Därför måste 68-åringen dömas för att en fruktansvärd höstnatt ha dödat de två bröderna, anser Helsingborgs tingsrätt i sin i mina ögon genomtänkta och välskrivna dom.

Att 68-åringen var "otroligt rädd", panikslagen och på goda grunder fruktade att bli dödad, tvivlar man inte på.

Han hade kunnat gå fri från ansvar, men det han gör är samtidigt kontrollerat och medvetet, har rätten resonerat sig fram till.

För det fanns tid.

Han hinner: försöka ringa sina två döttrar, därefter få tag på sin syster, be henne vänta i telefon, lägga luren från sig, ta nycklarna till vapenskåpet, ta ut hagelgeväret, ta två patroner. På väg ut i hallen tänder han upp ytterligare belysning vid huset, laddar geväret, siktar och skjuter ett skott, sedan ytterligare ett.

Hur många sekunder tog detta?

■ ■ ■

Mannen säger sig ha varit "fullständigt i upplösningstillstånd". Rätten tvivlar inte på det. Faktum är att när jag läser brottet detaljrikt beskrivas på sval domstolsprosa får jag själv hög puls.

Han hör trampet i trappan, "vi ska ha ihjäl dig din jävel". De bär med sig kniv och järnrör. De har hotat förut, varit våldsamma sedan de var småpojkar.

Men tingsrätten ser även nyanser. De ser en nykter stabil 68-årig man som visserligen har hjärtproblem men inte är mer skröplig än att han tar dagliga långpromenader.

Ännu står de unga männen utanför dörren, har inte höjt sina vapen, hotet är inte helt akut.

Han kunde ha varnat killarna: Jag skjuter.

Han kunde ha avfyrat ett varningsskott.

Men han skjuter dem i överkroppen, avsiktligt.

■ ■ ■

Att straffet för dråp satts till fyra år beror på 68-åringens ålder, att han är ostraffad och har medverkat i utredningen.

Det antyds redan att domen ska överklagas, och gärna det. Nog skulle jag gärna vilja se hur hovrätten bedömer nödvärnsrätten i ett så ovanligt fall.

Men facit är - tragik. Ett ord jag aldrig annars använder vid dråp. Men dödsskjutningen är inte resultat av något systemfel eller samhällsmisslyckande, utan en enskild fruktansvärd händelse.

Den nu dömde 68-åringen hade en relation till de dödade unga männens mamma. Han älskade henne, ville leva med henne. Hon lämnade honom efter en kortare relation, gick tillbaka till sin man, för att lappa ihop en familj med sår och svårigheter.

Hon förlorade i stället två söner, och fyra flickor sina bröder.

I domen återges vad kvinnan sa under rättegången: "Hon upplever att det som har hänt är hennes skuld och hon föll ner i ett bottenlöst mörker som hon pendlar upp och ner ur hela tiden."