Begravningar handlar nu mer om de levande

Foto: Thinkstock
KOLUMNISTER

Jag skulle gå på begravning, men så hade jag ju lovat att olja fönster just den dagen, gjort listor och köpt linolja.

Så det blev inte, och en vecka senare träffar jag på en fest en präst som berättar apropå ingenting att var tionde människa i staden där jag bor inte får en begravning. Överhuvudtaget.

Inga kyrkklockor, inga gråterskor, tvagning, svepning, ingen borgerlig ceremoni. Ingenting.

Den döde körs till ugnen, sedan är det klart. ”Direktkremering” kallas det.

Det gör mig förbluffad. Jag frågar prästen: Varför? För att så många är ensamma?

Hon skakar på huvudet. Så enkelt är det inte. En förändring började för några år sedan och ingen vet riktigt varför. Det kan vara så att en änkling inte själv har behov av att träffa gamla vänner och avlägsna släktingar. Några är kanske nöjda med att säga hej då vid tända ljus på sjukhuset. Eller misslyckas med att synka allas almanackor till någon för kyrkan möjlig dag?

På ett vis handlar svenskens begravning inte längre om den som är död. Kulturellt har den gällt som övergångsrit: en människa lämnas över, övergår från ett tillstånd till ett annat.

Nu verkar överlämningen handla om alla andra, de levande. En änka gör sig till änka, en änkling övergår till ensamliv. Vi lämnar begravningen i det nya skedet, i en ny världsordning där en lucka finns. Prästen är pragmatisk. Kyrkan måste hänga med, säger hon. Det kan vara så att människor ska kunna ringa en präst som gör hembegravning.

Kommer vi att flytta hem sorgehögtiden? Det behöver inte vara hemskt. Vi stannar fortfarande upp tillsammans, pratar om den döde och för all del vårt eget ändliga liv.

Men ändå. Tänk att var tionde körs till ugnen utan prut. Någon måste stå där inför den medmänniska som utan ceremoni försvinner upp i rök för att kunna grävas ner någonstans, vilket lagen föreskriver. Jag undrar hur det känns att göra jobbet.

Begravningen jag inte gick på var välbesökt, har jag fått veta. Hon var min kollega. Jag tänker med en viss skam på med vilken lätthet jag släppte mitt beslut att vara där.

Men nu protesterar hon, tror jag. Nu avfyrar hon ett av sina märkvärdiga skratt. Hon var inte sådan, aldrig sträng. Hon var emot skuldkänslor.

Hej då Monica.