De viktiga historierna om mitt land skrivs i Norge

KOLUMNISTER

Geir, heter författaren. Hur kan man heta något sådant? tänker jag först. Inte ens det visste jag.

Långsamt och med bankande hjärta läser jag hans äktenskapsskildring, om hur två människors starka kärlek går sönder fast de hade allt.

Jag läser medan det blåser hårt över Mälaren, och Aleppo och Istanbul lämnar mitt medvetande.

Jon i boken blir i ett ut­draget skeende lämnad. Han har själv lämnat. När han träffade Timmy bröt han upp från sin hustru, fast han just fått barn.

Jon och Timmy är lyckliga, stark attraktion finns. Han säger henne att de inte är som andra par. Deras kärlek är unik. Klarar allt.

Till och med kan det bli så att hon förälskar sig i en annan, säger Jon. Då måste hon få göra det. Hon ska inte neka sig något. De kan tillsammans fantisera kring det som händer henne.

Jon arbetar hemma, ­väntar på att hon ska komma hem från sitt viktiga arbete. Han hänger tvätt och längtar.

Så händer det. Hon träffar en annan, och ingenting av det Jon tänkt stämmer. Hon lämnar honom.

Bättre än så kan jag inte återge. Så är jag ju inte ­heller författare.

Efter att ha slagit ihop ­boken går jag till badrummet, står ganska länge framför spegeln, uppfylld av det där svåra, som närhet, arvssynd, besvärjelsens makt, söndervittrad kärlek. Sånt som ska vara färdigt och stängt. När inte rösterna i en roman ­hittar en glipa och slinker in bakvägen.

Sedan funderar jag på hur det kommer sig att de viktiga berättelserna om mig och mitt land är skrivna i Norge.

Det är Åsne Seierstad som denna julledighet för mig förklarar hur radikalisering går till, hur det kan komma sig att två klipska tjejer från en trygg familj väljer att åka till Syrien för att bli kali­fatets hemmafruar.

Det är Linn Ullman som skriver om sina försök att nå fram till en åldrad pappa, den självupptagne Store Konstnären, nu en förvirrad åldring.

Knausgårds romanserie är en klassiker om hur pojke blir man, och dessutom: nya tv-serien ”Skam” om en gymnasieskola i Oslo är så ­hajpad att svenska ung­domar pratar och messar på norska.

Tillfälligheter? Frukter av norsk kulturpolitik?

Jag vet nu att Geir inte alls är något ovanligt namn. Han ­heter: Geir Gulliksen. Romanen: Berättelse om ett äktenskap.