Bilden av en bror skaver i mitt huvud

Jag har en ögonblicksbild i huvudet, som inte lämnar mig. Scenen är en kyrktrappa. I förgrunden en ung man med ett stycke tyg i sina händer, en flagga. Den är perfekt vikt till en fyrkant.

Bilden skulle sakna laddning om jag inte visste att den unge mannen just begravt sin bror. Flaggan är en gåva från svenska Försvarsmakten. En flagga för en stupad bror. Jag ser den unge mannen bakifrån, och snett uppifrån. Han håller tyget varsamt i sina uppvända handflator.

Detta är min bild.

Vi kan alla få sådana bilder som etsar sig fast, och det är inte säkert att vi genast vet varför. Bara att det vi sett svider och bränns.

Den gångna veckan såg jag två militära begravningar av stupade officerare. Det ingår i mina arbetsuppgifter. Möjligheten att bli dödad i Afghanistan ingick i deras uppdrag.

Ingenting av detta är verkligt förrän det händer. Som nu. Nu återvänder svenska soldater från Afghanistan i kistor. Nu bjuder Försvarsmakten in medierna att se begravningen i den yppersta militära inramning.

Och så blir det artiklar i tidningarna. Sådana jag själv har skrivit. Återhållsamma. Respektfulla. Om hur Försvarsmakten hedrar. Och så vidare.

Något annat är inte möjligt. Annars vore jag inte bara hjärtlös utan en misstänkt landsförrädare som spottar på de unga män som är beredda att ge sina liv för något de tror på.

Men vad gör jag med bilden som skaver i mitt huvud? Känslan att det jag skrev inte är hela sanningen, utan en bit isande sanning placerad i en lögn.

Svenska folket har inte fått besked om hur länge vi ska vara i Afghanistan. Opinionen är delad. Svenskarnas stöd beror även på hur kriget skildras i medierna.

På vad jag skriver.

På försvarets hemsida skrevs en vecka efter händelsen i Afghanistan: ”Nu är det viktigt att komma in i vardagen igen och på ett respektfullt sätt gå vidare.”

Jag ska också ”gå vidare”, med min nya bild. För mig är bilden av den ansiktslöse brodern med flaggan viktig och sann. Till och med mer sann än det andra jag såg. Jag kan inte förklara bättre.

Märkligt nog har min bild ljud, en sorgemarsch framförd av Livgardets dragonmusikkår. Trots att det musikstycket spelades före det jag såg på kyrktrappan. Ändå hör jag den. Och får lust att skrika rätt ut.