Känner ingen ånger

Den förste skulle ha varit kriminell. John Ausonius ville skjuta en invandrare som sålde heroin och körde Mercedes, han letade men hittade ingen. Typiskt, tänkte han, för annars var de ju överallt, lata och skitiga jävlar som satt och skrek i tunnelbanan.

På fredagskvällen 2 augusti 1991 cyklade han till Gärdet. Det fick räcka med att skjuta en invandrare, vem som helst, så att de förstod att de måste fly, att de inte var säkra i Sverige. En timme väntade han, sedan kom tre färgade män gående, han lade fingret på avtryckaren, något sa emot men han stålsatte sig, han ville inte. Han måste. Han kände att han behövde.

Och han sköt.

Så har John Ausonius själv berättat. Först förnekade han mordförsöken och kunde ha förpassats till kriminalhistorien som en särskilt störd men obegriplig våldsbrottsling. Men hösten 2000 berättade han under åtta långa intervjuer sin livshistoria för journalisten Gellert Tamas. Beskrivningen ovan har hämtats från dennes prisbelönta bok Lasermannen (Ordfront 2002).

När jag nu läser om den är det med ett nytt perspektiv. Att det kan finnas en person som fungerar på ett liknande vis. Vi vet inte hur, eller varför.

Men vi vet en del om hur det såg ut i Ausonius huvud.

Det första offrets namn är David Gebremariam. Han var på väg till tunnelbanan med två vänner när han såg ett rött ljus fladdra mellan trädstammarna. Samtidigt med ett klickande ljud högg det till i höger höft. Snart var byxorna blöta av blod.

Tre gånger försökte vännerna stoppa en bil för att få hjälp. Den första bilföraren girade förbi, den andra hotade att ringa polis och den tredje nekade också, beklagande att han inte hade plast med sig. Han ville inte bloda ner sin bil.

Efter sitt första attentat var Ausonius besviken. Visserligen blev det löpsedlar, men snart var skottet på Gärdet bara ett av alla andra attentat. De var många som höll på, skinheads, nazister, moskébrännare och vanliga rasister. En moderat i Solna ville slänga ut alla invandrare. Ny demokrati ville också bli av med dem, mest av ekonomiska skäl. Ausonius höll med. Han röstade på Ian och Bert.

Men han ville mer, han ville skrämma svartskallarna ur Sverige, de skulle förstå att de innerst inne ville tillbaka till sina hemländer. Han måste fortsätta, men nu måste han döda någon.

Andra gången försökte han, men iraniern Shahram fick bara käkskador.

Tredje gången var han mer beslutsam än någonsin, men inte heller den grekiske uteliggaren Dimitrios dog. Fjärde offret, en musiker, överlevde också.

Ausonius blev alltmer desperat. Att det skulle vara så svårt att skjuta någon utan att åka dit. Det var ingenting han tyckte om, bara ett nödvändigt ont!

Det var segt att ta sig ut på nätterna och spana utan att det syntes och han kunde tänka: Vilket hemskt liv.

Den 8 november 1991 låg Ausonius bakom en container nära studenthuset på Körsbärsvägen, det tog en evinnerlig tid att invänta en invandrare. Han hade slumrat till.

Den som kom var Jimmy Ranjbar, en tvåbarnspappa och ingenjörstuderande som skulle träffa sin bror, klockan var kvart i sex när en avsågad gevärspipa trycktes mot hans bakhuvud.

Den natten sov inte Ausonius. Han kände ingen lättnad, men det var ett steg, det var gjort. Han behövde inte göra om det.

Nästa dag skrev tidningarna att nu var lasermannen en mördare. Han tänkte att det var inte bra. Han skulle ha knäppt en skurk.

Ausonius kände också att den abnorma gärningen hade märkt honom, han var som en spetälsk. Nog måste det synas hur dåligt han mådde?

Han måste hitta sig själv igen, och bestämde sig för att åka på semester till Las Vegas.

Sedan fortsatte John Ausonius. Ytterligare fem gånger. Förklaringarna han senare ger Gellert Tamas är svårbegripliga. De har att göra med balans. Ausonius är ju samtidigt en mycket aktiv bankrånare. Men på ett plan föraktar han kriminalitet. När han skjuter invandrare – i de goda syftena så blir rånen mindre, i jämförelse.

Dödandet blir ett moraliskt stöd för att fortsätta rånen. Det är tungt, men han hoppas varje gång att det ska gå fort så att han får råna igen.

Han håller koll på tidningarna och tv:s Efterlyst, ingen har förstått något. Han har gott om tid att planera nästa attentat. Samtidigt har Ny demokrati fått tio procent på nolltid. Han börjar känna att han fått den effekt han ville ha.

Efter 30 januari låter han bli att döda. Den 12 juni åker han fast, under ett bankrån.

I dag klockan 14 sitter John Ausonius i Örebro tingsrätt som ska bedöma hans ansökan om att få ett tidsbestämt straff, och på sikt friges. Hans chanser är små. Han har ännu inte haft en riktig permission. Han har ingen släkt, inga vänner. Han tycks framförallt inte förstå vad han gjort.

Chefspsykolog Olof Svensson har skrivit en bedömning, och en formulering sammanfattar det mesta: ”Samtidigt uppger Ausonius, något paradoxalt med tanke på omständigheterna, att han egentligen aldrig sett sig som kriminell .”