Kolla – jag har skaffat ny frilla

KOLUMNISTER

Lågkonjunkturen härjar, så jag bestämde mig för att skriva om något riktigt trivialt och världsligt:

Jag har klippt mig. Klippt och blonderat mig (ännu mer).

Det var efter att ha sett en video på ett hotellrum i Buenos Aires för nåt halvår sen som idén föddes. Jag såg en ung Aimee Mann med sitt dåvarande band ’Til Tuesday som på ett fantastiskt sätt framförde låten ”Voices carry.”

Men mest av allt hänfördes jag av hennes frilla. Kort, blont, tovigt, stort och spretigt med en underbar synthfläta i nacken på vänster sida. (Vad hände med synthflätorna, varför gillar ni inte dom?) Så: mitt varumärke i form av en regnbågsfärgad My Little Pony-man är nu mer ett minne blott.

Så här efter Let’s dance behövde jag förändring, jag ville vara någon annan, det kändes som att jag ville slänga den där kritiserade, sura, halvt misslyckade dans-Kittyn åt helvete, helt enkelt. Ta nya tag och gå vidare.

Det var när jag snubblade över en artikel i en psykologitidning på ämnet hårfärger som jag insåg hur normal jag är. Där stod bland annat att framför allt yngre kvinnor färgar och förändrar sina hår inför någon stor händelse, eller som ett avstamp, för att markera en ny period i livet. Hur många är det inte som klippt och färgat sig nästan direkt efter att ha avslutat ett förhållande? Antingen som snygg-revansch, eller som uppryckningsmetod.

Men funkar det? Enligt artikeln gör det visst det: ”Vi tittade på drygt 200 europeiska kvinnor (...) och hur den nya hårfärgen påverkade ett stort antal olika beteendemönster.” Och listan på effekter var imponerande. Jag hittade bland annat att man blev mer benägen att utmana sin chef, konfrontera besvärliga personer, be om löneökning, uppträda inför publik, bjuda ut nån snygging, ta initiativ till sex ...

Allt detta tack vare en ny färg och frilla!

Vidare framkom att kvinnor i snitt testar fyra olika färger i sina liv och att varje byte resulterar i att hämningar släpper och att självkänslan och humöret får sig ett riktigt uppsving.

Det var här jag hörde varningsklockorna börja ringa: rött, lila, blått, rosa, svart, brunt, grönt, turkos, orange, gult, (och ofta flera åt gången) – jag byter hårfärg som en jäkla kameleont, ofta många gånger i veckan. Vad säger det om mitt egentliga självförtroende?

Så jag ska försöka växa upp nu och hålla mig till endast en fejk-hårfärg ett tag.

Men tänk om jag blir superdeppig? Kanske har mina färgburkar varit min psykofarmaka?

Dessutom berättar artikeln att 80 procent av testpersonerna föredrar blont hår – man framstår som mer attraktiv, lättsam och spännande. Forskning har tydligen kommit fram till att män (antar att de som vanligt syftar på heteromän) ser blondiner bättre för att det mänskliga ögat dras mot ljus, men framför allt framkom det att män blir dummare av att umgås med en blondin.

Varför har ingen sagt det tidigare? Det hela känns avgjort!

FAKTA

JA. Dock kommer jag inte att kunna lura ”männen” länge, en kolsvart botten tornar redan upp sig. Det går att fejka ett tag, men man är den man är. Bäst så.

NEJ. Visst blir man irriterad och rädd, om forskningen har rätt – att ytliga faktorer spelar så stor roll. Läs själva hela artikeln i senaste numret av tidningen PS!