Kärlekslöftet – det enda man får bryta

KOLUMNISTER

Från våra föräldrar, lärare och samhället i övrigt lär vi oss att kopiera och se fördelarna i att behärska livets koder och oskrivna regler för att kunna passa in. Man ska vara ärlig, trevlig, generös och artig men det viktigaste av allt: ”Man ska gå att lita på. Det man lovar ska man hålla. Lova inget om du inte kan hålla det.”

Min pappa var stenhård. Och fortfarande sitter det i ryggraden, inkilat mellan kotorna, stabilt och fast. I mig som i de allra flesta. Att hålla löften är en av de regler som får oss att funka bättre socialt, så är det bara, för vem vill vara en svikare?

Har jag lovat att hjälpa nån att flytta så har jag inget annat val än att bita ihop och bära kartonger och soffor tills knogarna blöder. Kanske ångrar man sitt löfte, men det gäller och står fast. ”Ett löfte är ett löfte”.

Men ... det finns ett fruktansvärt, obevekligt undantag. Plötsligt gäller inga koder längre, det råder total anarki och diktatur. Jag pratar om det största, det viktigaste vi har

i livet: kärlek. ”Jag är din för evigt, jag kommer alltid älska dig, alltid finnas här, för alltid. Du är den rätte, den enda, den jag vill leva och bli gammal med. Jag lovar. Jag lovar (kanske till och med) inför Gud i nöd och lust.”

I dina allra största, viktigaste relationer är löftena helt betydelselösa och tomma. Plötsligt gäller inga garantier. När andra löften bryts har man rätt att säga: ”Men du lovade ju, du sa att du skulle ... jag räknade med dig.” Man kan kompromissa och gå halva vägen. Försöka komma överens. Hitta lösningar.

Men när det kommer till kärlek och känslor så existerar inga halvalternativ, vi är som frusna höstlöv för vinden. Det spelar ingen roll att man planerat hela sina liv ihop, att man lärt känna föräldrar och syskon, att man köpt en skrivare tillsammans på rean så sent som i förra veckan. Det är bara av, över och ut. Slut. Definitivt och utan återvändo.

Den man litade mest på, den som tills alldeles nyss var ens hela liv, dag och natt, innanför och utanpå. Den som lovade. Lovade på söta lappar,

i mejl, på födelsedagskort, i brev och i ord om och om och om igen. ”Jag är din och du är min. Vi är varandras allt. Du känner mig bättre än någon annan, jag öppnar mig för dig. Du är mitt liv.”

Med en enda mening bryts löftet, alla löften: ”Jag vill inte mer, det är slut.” Du är maktlös i din avgrund av sorg och svek. Dagen efter ska VI inte finnas, inte minnas, inte prata, inte ringa. Det är som en död. Vi finns inte för varann. Glömma, gräva ner och gå vidare. Ilskan, sveket, man vill skrika rakt ut, men vad hjälper det? Löftet betyder inget, det är tomt.

Vad är det då som gör att vi ändå åter kastar oss handlöst

i kärlekens lömska käft och inte kan värja oss? Att vi gör om det gång på gång? Vår hopplösa tro på kärleken? Det är samtidigt så fint, vi är som små korkade föl som springer rakt in i elstängslet om och om igen. Allt för en stunds bekräftelse, ömhet och lycka. Och vi lovar och lovar igen och igen, det är ganska vackert mitt i tårarna egentligen.