Samhället tittar på när den psykiska ohälsan exploderar

KOLUMNISTER

Sjukskrivningarna för olika former av psykiska åkommor ökar dramatiskt.

Men samhället står bara och tittar på.

Om man ska dra en lång historia kort ser det ut så här. Den psykiska ohälsan exploderar. Samtidigt som vårdplatserna i psykvården blir färre. Det kan bara sluta på ett sätt – illa.

Enligt Arbetslivsinstitutet var 300 000 personer sjukskrivna våren 2003. Av dem var en femtedel kvinnor som led av någon form av psykisk ohälsa, främst depressioner. Nio procent var män i samma belägenhet.

Alltfler stämplas dessutom ut från arbetsmarknaden av psykiska orsaker. Av dem som för två år sedan beviljades sjukersättning, det som tidigare kallades förtidspension, led var tredje av någon form av psykisk sjukdom.

Det här är en gigantisk utmaning för samhället. Som det inte svarat upp emot på långa tag. Exempelvis har antalet vårdplatser i psykvården halverats under det senaste decenniet.

Johanna Sällström dog under en permission från psykiatrisk slutenvård. Vårdgivaren beklagar och funderar på att anmäla sig själv enligt Lex Maria, lagen som ålägger anställda i vården att se till att eventuella misstag utreds.

Att man går till grunden med vårdens möjliga ansvar för Johanna Sällströms död är givetvis bra. Men det nosar inte ens på psykvårdens grundläggande problem: för lite pengar och oklar ansvarsfördelning.

Den förra regeringen satsade under två år 700 miljoner kronor på förbättringar av den psykiatriska vården. Den nuvarande lägger på lite till, 1,25 miljarder under tre år.

Men exakt vad pengarna ska användas till är höljt i dunkel. Någon gång i år, oklart när, ska regeringen lägga fram en handlingsplan. Till grund ska bland annat psykiatrisamordnare Anders Miltons stora utredning och remissvaren på den ligga.

Socialminister Göran Hägglund (kd) har redan sagt att det kommer att bli en satsning på barn- och ungdomspsykiatri. Samt på utbildning av personalen, ett kunskapslyft för psykvården. Samt mer ”resurser” och en ”ny organisation”.

På 1980-talet stängdes de stora mentalsjukhusen. Det var säkert rätt. Problemet är att det som kom i stället var för lite och för ineffektivt.

Professor emeritus Sten Levanders recept är kort och koncist:

 Mer statliga pengar

 2?000 nya vårdplatser

 En huvudman, inte delat ansvar mellan kommuner och landsting.

Det kan inte vara en omöjlighet att genomföra?

Läs också:

Läs tidigare artiklar

Lena Mellin