Ursäkta, men vad är poängen med stor-städningen?

KOLUMNISTER

Miljöpartiets storstädning i toppen slutar med att den 56-årige Claes Roxbergh föreslås bli partiledare med titeln språkrör.

Ursäkta, men vad är poängen?

Miljöpartiet vill gärna framställa sig som det unga, fräcka partiet för förändring. Desto märkligare att valberedningen tror att en nostalgitripp kan rädda partiet.

Både det föreslagna språkröret Claes Roxbergh, som till allt annat än titeln blir en helt vanlig partiledare, och vice språkröret Åsa Domeij, 39, var med när miljöpartiet 1988 slog hål på det gamla fempartisystemet. Till samba dansade de in i riksdagen med ambitionerna att förändra världen.

Nära ett självmål

Tre år senare åkte både Roxbergh, Domeij och miljöpartiet ur riksdagen. Det tycks nostalgikerna glömt bort. Trots att partiet fortfarande ser inmarschen i riksdagen i rosenrött skimmer gjorde varken Roxbergh eller Domeij eller de övriga 18 riksdagsledamöterna särskilt bra ifrån sig. De röstades bort.

Men valberedningen tittar inte bara i backspegeln. Maria Wetterstrand, 28, får samma post som Gunilla Carlsson i moderaterna och Anders Andersson i kristdemokraterna. Vem har hör talas om dem? Det nya, fräscha namnet får svårt, på gränsen till omöjligt, att armbåga sig fram till politikens frontlinje.

Valberedningen ligger snubblande nära ett präktigt självmål. Att den föreslagna ommöbleringen i toppen skulle hjälpa partiet att vinna väljarna tillbaka är inte sannolikt. Det är trångt bland 50-plusmännen i partiledarkretsen, den som vill uppmärksammas måste hitta på något annat. Det har inte miljöpartiet gjort.

Ända sedan i somras har partiet i Sifo legat under den gräns på fyra procent som avgör om ett parti kommer in i i riksdagen. I februari var siffran 3,1 procent, 50 000 röster från fortsatt representation på Helgeandsholmen.

En viktig förklaring är att miljöpartiet begick ett strategiskt misstag 1998. De fick en vågmästare mellan vänster och höger. Men efter träffar med bastubad på Sagerska huset med Göran Persson valde partiet att inte utnyttja den positionen.

Riskerar åka ur riksdagen igen

Det var fel. Vågmästaren sitter med trumf på hand. Ett parti som förmår utnyttja det kan förverkliga betydligt mer än miljöpartiet gjort enligt en redovisning av vad åren vid makten gett.

Nu räknas partiets största framgångar till nedsättning av tjänstebilsförmånen om man kör grönt, sänkt moms på böcker och tidskrifter, en utredning om arbetstiden och försök med friår i några kommuner. Det är visserligen något. Men inte särskilt mycket.

Om valberedningens förslag godkänns av kongressen i maj har miljöpartiet fyra månader på sig att vinna väljarna åter. Tyvärr brukar ledarbyten nära val sällan hjälpa partier i kris.

Den 15 september riskerar miljöpartiet att åka ur riksdagen för andra gången under sin 21-åriga levnad.

Lena Mellin