Matchen kan börja

Fredrik Reinfeldt har utsett flera av företrädaren Carl Bildts medarbetare till statsråd.

  Nye finansministern Anders Borg var talskrivare till statsminister Bildt.

  Nya kulturministern Cecilia Stegö Chilò var talskrivare åt oppositionsledaren Bildt.

  Nya näringsministern Maud Olofsson var sakkunnig på arbetsmarknadsdepartementet när Bildt var statsminister och följde ofta med på hans ”måndagsresor” i landet.

  Sven Otto Littorin var stabschef på finansdepartementet och sekreterare i moderaternas programkommitté när Bildt var statsminister och partiledare.

  Nye försvarsministern Mikael Odenberg, handelsminister Maria Borelius och Beatrice Ask, skolminister i Bildts regering, pekas av Bildt själv också ut som gamla medarbetare.

Bildt vet nästan alltid bäst

Åtminstone en tredjedel av de nya ministrarna har alltså jobbat med Carl Bildt. Men han är inte längre chefen. Det är Fredrik Reinfeldt.

Upplägget är djärvt. För det första är risken uppenbar att den nye statsministern hamnar i skuggan av sin slagfärdige utrikesminister.

Faran är också att lojaliteterna hos Carl Bildts gamla medarbetare inte bara finns hos den nye chefen, Reinfeldt. Utan också hos Carl Bildt, tidigare husgud (m).

Men allra störst är risken att de ryker ihop. Bildt vet nästan alltid bäst. Reinfeldt har visserligen en resonerande stil. Men även han kan bli arg.

I en regering är hackordningen viktig. Statsministern är chef och man opponerar sig inte mot honom. I stället tar man sitt pick och pack och går.

Men redan innan den nya regeringen suttit ett dygn har Bildt fronderat. Han tycker de arbetsrättsliga reglerna på sikt ska förändras. Fredrik Reinfeldt är emot.

Är nördigt folklig

Antingen hittar duon Reinfeldt & Bildt ett sätt att samarbeta som fungerar för dem båda. I så fall kan det vara en allians som bär över valet 2010. Strategen Fredrik Reinfeldt har nämligen siktet inställt på valvinst även då.

För att nå dit är Carl Bildt ett viktigt redskap. Bildt är respekterad för sin kunnighet, folklig på sitt nördiga vis och orädd som bara den som inte har något att förlora kan vara.

Då får han kasta in handduken

Alternativet är att samarbetet inte alls fungerar mellan statsministern och hans utrikesminister. Då får Bildt kasta in handduken och avsluta sitt uppdrag som röstmagnet.

Moderaterna lägger beslag på hälften av ministerposterna i den nya regeringen. Det är inte konstigt, de är större än de tre andra partierna tillsammans.

Balansen mellan moderaterna och de tre andra partierna är i det närmaste matematisk. Sex departementschefer är moderater, lika många kommer från c, kd och fp.

Två av de viktigaste departementscheferna är moderater, UD:s och finansdepartementets. Medan näringsdepartementet styrs av Maud Olofsson (c) och socialdepartementet av Göran Hägglund (kd). I gengäld fick folkpartiet två statsråd på utbildningsdepartementet och moderaterna lägger beslag på arbetsmarknadsdepartementet. Därifrån ska det viktigaste vallöftet, jobb, infrias.

Att Maud Olofsson blir vice statsminister var nödvändigt. Hon och Reinfeldt är alliansens motorer. Och efter Olofssons krav på varannan damernas i regeringen var det tvunget att balansera kvinnounderskottet (tolv män och tio kvinnor) på något sätt.

Har noll politisk erfarenhet

För första gången består regeringen av en öppet homosexuell, en öppet bisexuell, en svart. Lägg till det massor av småbarnsföräldrar, många som varit egna företagare och en ganska stor geografisk spridning så blir regeringens sammanlagda erfarenhet imponerande bred.

Däremot finns skäl att sätta frågetecken för enskilda ministrars färdigheter. Finansminister Anders Borg har inte haft ett enda förtroendeuppdrag men sitter nu på regeringens näst viktigaste jobb. Handelsminister Maria Borelius politiska erfarenhet är lika med noll. Kulturminister Cecilia Stegö Chilò jobbade för länge sedan i den politiska sfären men aldrig i regeringskansliet.

Regeringsförklaringen var en blåkopia av partiets valmanifest. Men den tog 50 minuter för en nervös Fredrik Reinfeldt att läsa upp i riksdagen.