Vad de vill är ännu oklart

KOLUMNISTER

Väljarna tvingas vänta.

Än så länge vet den nya rödgröna alliansen bara att de vill.

Vad vet de först om 1,5 år.

Sverige går raskt mot vad som liknar ett tvåpartisystem. Mot det borgerliga konglomeratet står sedan i går en rödgrön allians av de tre partierna på politikens vänsterhalva: s, v och mp.

Mona Sahlin (s), Lars Ohly (v) och miljöpartiets språkrör utgör än så länge inget urstarkt alternativ till regeringen. De har visserligen opinionssiffrorna med sig. Enligt senaste Sifo leder det röda laget med nära nio procent över det blå.

Men det är än så länge allt, utöver viljan att efter nästa val bilda en koalitionsregering.

Vad den rödgröna alliansen ska göra är det ingen som vet. Först nästa vår, om 1,5 år, dras ridån upp.

?Efter årsskiftet tillsätts fem arbetsgrupper. De ska mejsla fram den gemensamma politiken på fem centrala områden. Klart våren 2010, ett halvår före valet.

Något gemensamt ekonomiskt alternativ till regeringen blir det inte heller på länge. Först våren 2010 planeras den första samspelta budgetmotionen.

Väljarna får alltså vänta ganska länge på att få veta hur alternativet till regeringen ser ut. Och när de får veta det är det snart val.

Även om väljarna skulle önska sig besked något tidigare är det inte konstigt att det tar lite tid. Den rödgröna alliansen har en kortare historia av samarbete än alliansen.

Tre av fyra allianspartier har regerat ihop i sammanlagt elva år (kristdemokraterna har bara varit med i fem år). Och samarbetade intimt under två år i opposition.

Socialdemokraterna däremot har tidigare tyckt att de klarar sig bäst själva. Men i åtta år agerade miljö- och vänsterpartiet stödpartier till socialdemokraterna under Göran Perssons tid som statsminister.

Mona Sahlin och hennes parti har förlorat mycket på de oklara beskeden i regeringsfrågan. Den 8 oktober i år eklaterades en förlovning med miljöpartiet. Men efter intern kritik tvärvände Sahlin efter bara två dagar, man skulle göra ett försök att få med även vänsterpartiet. Nu är det gjort, Sahlin kan pusta ut.

Vänsterpartiet accepterar nu statens budgetregler och Riksbank-ens självständighet. S och mp har övergett tanken på ett gemensamt valmanifest. Det blir i stället en regeringsplattform. Skillnaden är inte glasklar, men uppenbarligen viktig.

Lag Sahlin tvingas till många svåra kompromisser innan de har ett gemensamt program.

Skatterna är ett minerat område, s och mp har i stort accepterat alliansens skattesänkningar. Det har inte vänsterpartiet som så sent som för ett par år sedan ville nyanställa hundratusentals personer i offentliga sektorn.

EU-medlemskapet är en annan stötesten. Sahlin vill utnyttja samarbetet till fullo, miljö- och vänsterpartiet skulle helst se att det inte fanns. I andra utrikesfrågor, som exempelvis Israel-Palestinakonflikten, har partierna också olika uppfattningar.

Men faktum kvarstår. Mot alliansen står nu en annan, rödgrön, allians. Det är historiskt.