Maud Olofsson borde begripit

... men det passar ministern att framställas som okunnig

Maud Olofsson (C).
Foto: Foto: ULF HÖJER
Maud Olofsson (C).
KOLUMNISTER

Näringsminister Maud Olofssons bortförklaringar är direkt pinsamma.

Det spelar ingen roll om hon kände till, eller inte kände till, skadeståndsavtalet för Vattenfalls tyska kärnkraft.

Hon borde ha vetat.

I mars 2008 klubbade helstatliga Vattenfalls styrelse beslutet om en så kallad moderbolagsgaranti för sina tyska kärnkraftsreaktorer. I juni signerade vd Lars G Josefsson avtalet.

Det är helt enligt regelboken. I Tyskland har kärnkraftsproducenterna obegränsat skadeståndsansvar.

I dag, 20 månader senare, har detta blivit en stor sak i Sverige och man undrar varför.

Näringsminister Maud Olofsson (C) låter påskina att näringsdepartementet har haft onda aningar och först nyligen fått veta vad som gäller – nämligen att Vattenfalls tillgångar kan tas över om någon av de tyska reaktorerna havererar och de tvingas att betala höga skadestånd.

Jag vill inte vara petimetrig, men det stod att läsa i Svenska Dagbladet den 15 september i år. Om näringsdepartementets normala informationsvägar av någon outgrundlig anledning inte fungerade så kunde intresserade, exempelvis näringsministern och hennes medarbetare, läsa om avtalet i en morgontidning som dagligen utkommer i departementets grannkvarter i Stockholm. Vattenfalls hemsida bistår med uppföljande kommentarer.

Näringsdepartementet har en representant i Vattenfalls styrelse. Hon heter Victoria Aastrup och hennes föregångare heter Jonas Iversen. Därutöver har styrelseordföranden, då Dag Klackenberg, nu Lars Westerberg, särskild rapporteringsplikt till regeringen.

Eftersom Maud Olofsson inte öppet anklagat någon av dem för att ha fört henne bakom ljuset alternativt lurat henne verkar de alltså ha skött sig.

Det förefaller helt enkelt vara så att näringsdepartementet kände till det tyska avtalet. Men att chefen Maud Olofsson inte gjorde det. Hon fick kännedom om det först i våras. (Eller möjligen i höstas, graden av Olofssons kunskap avgör vilken tidpunkt som anses gälla).

Men den verkligt intressanta frågan är inte vem som visste vad när, utan vad de här piruetterna egentligen handlar om.

Det kan vara så att Olofsson är trängd av den falang inom Centern som anser att kärnkraft är synonymt med det onda. När regeringspartierna i vintras kom överens om att den existerande kärnkraften kan ersättas med ny förklarade Olofsson att det inte skulle ske. Det fanns ingen ekonomi i projektet. Men just nu undersöker Vattenfall tillsammans med stora kraftkonsumenter förutsättningarna för ett eller flera nya aggregat.

Det kan vara så att alliansen är djupt oense om kärnkraftens framtid.

Efter tre år vid makten har de inte ens lyckats komma överens om nya ägardirektiv till Vattenfall.

I båda fallen passar det utmärkt att framställa sig själv som okunnig om Tysklandsavtalet och som om Vattenfall består av skumraskfigurer med ett enda uppsåt – att lura näringsministern.

De egna kärnkraftsfienderna ska förstå att Olofsson inte står på de mörka kärnkraftsmakternas sida. Alliansen ska begripa att det här är en känslig fråga och utan Maud blir det ingen ny alliansregering.

Till sist: de två tyska aggregaten har, med två veckors undantag, stått still sedan 2007 (och ska stängas senast 2012). Utrymmet för ett haveri är alltså begränsat.

Vattenfall har dessutom, tillsammans med andra tyska kärnkraftsproducenter, en försäkring. Årspremie: 15 miljoner kronor.

Läs mer: