Kolumn

Lena Mellin

Oppositionen saknar både styrsel och ledning

KOLUMNISTER

Ingen regering är så bra att den inte förtjänar en vältränad opposition.

Alternativet är nämligen uppblåst självgodhet. Och sämre beslut.

Efter valet smådog oppositionen. Skälen är tre.

Det rödgröna samarbetet, som funnits i två år, upphörde efter valförlusten. De tre partierna gick skilda vägar.

Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Det gjorde att Miljöpartiet och Socialdemokraterna hellre ville göra upp med regeringen i vissa frågor än att opponera mot den.

Och oppositionens självklara ledare, Mona Sahlin, ordförande i det största partiet, slutar som partiledare i slutet av mars.

Hon är vad som i amerikansk politik kallas ”a lame duck”, en som ingen bryr sig om.

Oppositionen saknar alltså både styrsel och ledning. Förhoppningsvis är det dock ett övergående fenomen som tar slut när sossarnas nya ledning blivit varm i kläderna.

Alternativet är nämligen inte bra.

Varje regering förtjänar en välmående opposition. Vårt styrelseskick förutsätter nämligen motstånd, den bärande tanken är att den perfekta regeringen inte finns utan ständigt måste övervakas.

En av riksdagens viktigaste uppgifter är därför att kontrollera regeringen. Ledamöterna kan ställa skriftliga frågor till statsråden eller utmana dem i interpellationsdebatter.

Till riksdagens konstitutionsutskott, KU, kan ledamöterna anmäla ministrar som de anser brutit mot reglerna. När utskottet kontrollerat uppgifterna går riksdagen till beslut, statsrådet prickas eller klarar sig undan kritik.

Om en minister, eller självaste statsministern, betett sig ännu värre kan riksdagen rösta om den ska få behålla jobbet eller inte.

Dessutom nagelfars varenda lagförslag och budgetpost i riksdagens utskott. Av nitiska tjänstemän – och av oppositionen.

Den här kontrollen är givetvis mycket, mycket slappare utan en fungerande opposition. Det krävs ingen stor tänkare för att inse det.

Utan en fungerande opposition får vi alltså en sämre regering. Så ser sammanhangen ut i en parlamentarisk demokrati.

Funkar det inte som det är tänkt blir i bästa fall regeringen bara självgod, odräglig och övertygad om sin egen förträfflighet. Det är otrevligt. Men inte allvarligt.

I sämsta fall blir riksdagens beslut sämre än de kunnat vara utan oppositionens vakande hökögon. Det är tråkigt.

Benjamin Disraeli, premiärminister i Storbritannien under 1800-talets andra hälft, slog fast att ”Ingen regering kan vara säker någon längre tid utan att en respektingivande opposition”.

Han hade rätt.