Kolumn

Lena Mellin

Mellin: Precis så här stökigt blir det

KOLUMNISTER

Det är så här det kommer att bli.

Ovisst in i det sista om regeringens förslag går igenom. Eller om det fälls.

Den stökiga omröstningen om riksdagens talmän är ett lysande exempel. Precis så här förvirrat kan det bli i riksdagen fram till nästa val 2014.

Vi backar bandet till i går förmiddag. Då fanns två kandidater till posten som talman. Den sittande Per Westerberg (M). Och utmanaren Kent Härstedt (S).

Frågan avgjordes i kammaren. Westerberg valdes till talman med hjälp av en skolkande ledamot (Bodström, S), en som var på toaletten (Höj Larsen, V) och en rödgrön som röstade med motståndarna (Berg, V) samt tjugo sverigedemokrater.

Det är en närmast övertydlig bild av hur det kommer att se ut i plenisalen under de närmaste åren. Marginalerna kommer att vara små, Sverigedemokraterna kan ofta få utslagsrösten.

För att riksdagen ska godkänna ett regeringsförslag, utan att utgången är oviss ända fram till omröstningen i kammaren, finns följande alternativ:

1. Sverigedemokraterna stödjer, precis som i går, regeringens förslag.

Om regeringen följer Fredrik Reinfeldts löfte om att ”inte ta i Sverigedemokraterna, ens med tång” kommer de däremot inte att förhandla och göra upp med SD.

2. Regeringen gör upp med minst ett rödgrönt parti i utskotten, där riksdagsarbetet utförs. Det kommer sällan eller aldrig att vara Vänsterpartiet.

Detta alternativ förutsätter att de rödgröna är splittrade och det kommer de inte att vara i alla frågor. Inte ens om samarbetet upplöses eller dör sotdöden.

Annars blir det precis som i går. Frågan avgörs vid en omröstning, vars utgång är oviss, i kammaren.

Så går det givetvis att leda landet. Mellan 1973 och 1976 var blocken i riksdagen precis lika stora eftersom det då var ett jämnt antal riksdagsledamöter. Blev det oavgjort fick lotten avgöra.

Men det är en för regeringen svettig metod. Och för riksdagsledamöterna arbetskrävande. Särskilt i jämförelse med de gångna fyra åren då de som velat verkligen kunnat luta sig tillbaka. Riksdagens inflytande över verksamheten har varit mycket marginell.

Allt detta är elementa för den som är intresserad av politik på riksplanet.

Därför är det näst intill obegripligt att både Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin förfallit till sandlådenivå när det gäller Sverigedemokraterna.

Sahlin anser inte att regeringen ska bygga sitt maktinnehav på ett passivt stöd från Sverigedemokraterna. Det inskärper hon gång på gång.

Däremot tycker hon att de rödgröna ska lägga sina förslag – även om Sverigedemokraterna röstar ja till dem.

Reinfeldt säger samma sak fast tvärtom. Röstar SD med de rödgröna har Sahlin gett Sverigedemokraterna politiskt inflytande.

Logiken är inte i något av fallen glasklar. Den är fånig.

Självklart har en vågmästare inflytande. Den intressanta frågan är inte den, utan om alliansen och de rödgröna medvetet delar med sig av makten till Sverigedemokraterna.

Det gjorde ingen av dem i går. Hur det blir i framtiden återstår att se.