Kolumn

Lena Mellin

Inte slutet – en paus

Det är inte det sista vi får se av honom

KOLUMNISTER

Thomas Bodström lämnar politiken efter tio år på toppen.

Men vi har inte sett honom för sista gången.

Den saken är säker.

När Göran Persson plockade in Thomas Bodström i regeringen blev han medlem i Socialdemokraterna.

Det är symptomatiskt. Bodström låter sig inte hindras av konventioner och invanda föreställningar. Det har präglat hans politiska karriär, från telefonavlyssning och tvångsåtgärder (Bodströmsamhället) till dagens spektakulära avhopp från riksdagen.

I årets val kandiderade Bodström till riksdagen, kampanjade och slet. Men när han väl var i mål, invald som en av Sveriges 349 viktigaste beslutsfattare, drog han först till USA. Och sedan hoppade han av helt.

Konstigt? Det kan man tycka. Men definitivt bodströmskt.

För Socialdemokraterna innebär avhoppet att de blir av med en av få med strålglans. Bodström är det närmaste man kommer en stjärna i det socialdemokratiska partiet.

Därför är det ett rejält avbräck att han hoppar av.

Bodström är känd och fick alltid höga betyg i Aftonbladet/Sifo när svenska folket fick sätta betyg på ministrarna. Kombinationen känd och respekterad är en bristvara hos Socialdemokraterna.

Men i praktiken, i det politiska hantverket i riksdagen, får avhoppet inga större konsekvenser. Bodström var frånvarande under mer än hälften av omröstningarna i riksdagen i våras.

Under riksdagsåret fakturerade hans advokatfirma för 1,7 miljoner kronor. En stor del av Thomas Bodströms energi lades helt enkelt ner på uppgifter utanför riksdagen.

För Socialdemokraterna är avhoppet alltså en stor pr-förlust. De mister en företrädare med en självklar plats på scenen. Men det praktiska vardagsarbetet kommer inte att påverkas.

För Thomas Bodström själv är avhoppet också avgörande. Hans politiska plattform var uppdraget som ledamot i riksdagen. Han har inga andra förtroendeuppdrag – oräknat kyrkofullmäktige i Boo församling.

Men Thomas Bodström har maktambitioner. Om Mona Sahlin avgår skulle han ha spelat en framträdande roll i spekulationerna om efterträdaren.

Så är det inte längre. Om Sahlin lämnar under den här mandatperioden måste hennes efterträdare sitta i riksdagen. Att Sveriges största parti skulle ledas av en person som inte får yttra sig i kammaren finns inte.

Bodström har i det fallet ännu en black om foten. Han gled in i politiken på en räkmacka när Persson utsåg honom till justitieminister 2000.

Men han har inget nätverk, personer som ställt upp för honom under interna maktkamper. Det har höga sossar, och nätverken grundade de i normalfallet redan i ungdomsförbundet SSU. De som var vapendragarna då förblir det i evärdelig tid.

Har vi alltså sett det sista av Thomas Bodström? Det skulle förvåna storligen. Bodström trivs på scenen och har en förunderlig förmåga att röra om i grytan – trots sitt mångsyssleri.

Han är inte längre riksdagsledamot. Men han är fortfarande advokat, författare, föredragshållare, styrelseledamot, bloggare, premiärlejon och en hel del annat.

Mona Sahlin har dessutom framfört till Bodström själv att hon vill ha honom i sin närhet när han återvänder till Sverige, oklart i vilken roll.

Politikern Bodström har tagit en minst fyra år lång paus. Men på scenen blir han kvar.