Coacherna gav inget – förutom kostnader

KOLUMNISTER

Regeringens jobbcoacher är ett miljardfiasko. Arbetslösa utan egen tränare klarar sig lika bra som de som får extra hjälp och stöd av Arbetsförmedlingen.

Hösten 2009 granskade Aftonbladet regeringens storsatsning på jobbcoacher i en uppmärksammad artikelserie.

Reportrarna Claes Petersson och Camilla Sundell wallraffade som arbetslösa. Och kunde snabbt konstatera att många coacher tar alternativ terapi till hjälp för att förbättra de arbetslösas chanser att få jobb.

På tvärs med instruktionerna från Arbetsförmedlingen användes knackning på huvudet, psykologisk akupressur, hypnos och andra mer eller mindre fantasifulla metoder för att stötta den arbetslöse.

Men tillbaka till miljardfiaskot.På initiativ av regeringen införde Arbetsförmedlingen 2009 så kallade jobbcoacher.

De kunde antingen jobba på Arbetsförmedlingen eller i 952 mindre företag med kontrakt med myndigheten.

Deras uppgift var, och är fortfarande, att öka chanserna för en arbetslös att få jobb, praktik eller nystartsjobb. Bland annat ska de få hjälp att skriva ordentliga jobbansökningar, sätta upp mål och skriva lockande cv.

En jobbcoach assisterar omkring 20 arbetslösa. Handläggarna på

Arbetsförmedlingen har hand om ett hundratal personer.

Jobbcoacherna blir rikligt belönade med skattepengar. 9 000 per arbetslös och tre tusenlappar till om det blir bingo, alltså jobb eller praktik i stället för arbetslöshet.

I går presenterade Arbetsförmedlingen en ambitiös utvärdering av det fortfarande pågående projektet. Den är minst sagt nedslående. Coachningen ger nämligen nästan inget mätbart resultat. Över huvud taget.

Skillnaden mellan dem som fick klara sig på egen hand och de som fick hjälp av Arbetsförmedlingens egna coacher är noll. Noll.

Skillnaden mellan de som skötte sig själva och de som fick hjälp av en extern coach var 1,23 procent. Här hjälpte alltså coachningen en person på hundra.

Alltid något. Men inte tillräckligt imponerande för att motivera de 2,9 miljarder kronor som regering och riksdag satsat på projektet under tre år.

I rättvisans namn ska dock sägas att det finns åtminstone en ljuspunkt i coachmörkret. De som fick hjälp av coacher fick

i högre grad praktikplatser än de som inte nappade på erbjudandet om coachhjälp.

Det kan bero på att de som tackar ja till coachen anser att de har svårare att få jobb än de som tackar nej till extra hjälp och stöd. Det är åtminstone Arbetsförmedlingens uppfattning.

Arbetsförmedlingens analyschef Clas Olsson tycker inte att pengarna är bortkastade eftersom de arbetslösa skulle kostat pengar även utan coachningen.

Jovisst. Men inte lika mycket.

Coachningen var säkert rätt tänkt. Och den blev inte fel. Den blev liksom ingenting – fast för en väldig massa pengar.