Kolumn

Lena Mellin

Kolumnister

Falangstriden riskerar att bli förödande för S

Socialdemokraterna är på väg att begå ett historiskt misstag.

Falangstriden är på väg att byggas in i partitoppen.

Det kan bli förödande.

Berit Andnor.
Berit Andnor.

Ett mindre antal partidistrikt, bland andra Skåne, Kalmar, Jönköping och Dalarna har tagit kommandot över processen att utse en ny partiledare för Socialdemokraterna efter Mona Sahlin.

De ger inte någon kandidat godkänt. Definitivt nej till Mikael Damberg som anses vara för höger. Inte lika hårdnackat nej till Thomas Östros som också anses stå för långt till höger. Och varken ja eller nej till Sven-Erik Österberg, en traditionell socialdemokrat som brukar kallas ”den siste arbetaren”.

Det har lett till att partiledarvalet har hamnat i ett dödläge. Socialdemokraterna utser sina ledare enhälligt, allt annat är otänkbart. De som säger nej har alltså vetorätt.

Så är läget nu, 23 dagar innan den nye ledaren ska väljas på extrakongressen i Stockholm. Eller rättare sagt, så var läget i går då Berit Andnor och valberedningen träffade representanter för de 26 partidistrikten.

För att komma ur återvändsgränden ska nu hela partiledningen diskuteras. Om partiledaren är en man från Stockholm som representerar högerfalangen ska partisekreteraren vara en vänsterkvinna som inte kommer från storstaden.

I läggspelet har också den ekonomiska talesmannen, som utses av partiledaren, och partiets gruppledare i riksdagen, som utses av S-ledamöterna i riksdagen, slängts in.

Sett med Berit Andnors och valberedningens ögon är det en begriplig manöver. De måste komma ur nejsägarnas kniptång, kosta vad det kosta vill. Deadline närmar sig snabbt.

Sett ur Kalmar, Skåne och de andra kritiska partidistriktens ögon är det också begripligt. De förhalar processen och skaffar sig därmed mer makt eftersom tiden håller på att rinna ut och de måste ge sitt godkännande.

Men för Socialdemokraterna kan det vara ett historiskt misstag. Det är så ungdomsförbundet SSU har försökt kontrollera striderna mellan vänster och höger, mellan traditionalister och förnyare. Ordföranden har varit höger och förbundssekreteraren vänster.

Det har inte fungerat. SSU är i dag inte ett politiskt kraftfält. Det är ett minfält.

Risken är överhängande att samma sak drabbar moderpartiet om uppdelningen av makten mellan vänster och höger institutionaliseras och formaliseras.

Göran Persson valde Marita Ulvskog som partisekreterare. Det var hans present till vänsterdistrikten och EU- och euromotståndarna.

Men varken Palme, Carlsson eller Sahlin valde den metoden. De ville inte bygga in motsättningarna i partiet av rädsla för vad det skulle leda till på sikt.

Vägen mot en ny S-ledare är lång. Och mycket krokig.