Kolumn

Lena Mellin

Nej, vi håller inte kungen om ryggen

Lena Mellin: Det som publiceras ska vara sant, inte surrande rykten

KOLUMNISTER

Den nya boken om kungen bygger på idén att medierna fjäskar för kungen.

Aftonbladet och andra ska ha avstått från att publicera det som ”alla” vet för att hålla monarken om ryggen.

Det är gudskelov en felaktig föreställning.

Få svenskar är så omskrivna som kungen. Han filmades redan som liten pilt hemma i lekkammaren och så har det fortsatt.

Vi vet att han lider av dyslexi, gillar att jaga, ibland säger oövertänkta saker, vi vet vilka kompisar han har, vad han tycker om barnuppfostran och att han ibland kör för fort.

Mycket av det som går att belägga i den nya boken om kungen har publicerats tidigare. Mycket av det som saknar synliga källor har däremot inte publicerats. Och det kan bero på att uppgifterna faktiskt inte gått att verifiera.

Utöver den generösa tryckfrihetslagstiftningen styr Pressens etiska regler vad svenska tidningar, digitala liksom tryckta, publicerar.

Första punkten i de etiska reglerna slår fast att nyheterna ska vara korrekta. Det är en måhända blygsam begäran, men har ändå satts på pränt i en portalparagraf.

En annan punkt handlar om respekten för privatlivets helgd. Ska man publicera uppseendeväckande uppgifter om privatlivet, som den intervjuade inte själv bjuder på, ska det göras för att ett oavvisligt samhällsintresse kräver det. Det innebär inte att publiceringen ska tillfredsställa nyfikenhet, hur stor den än är. Utan att det ska vara motiverat ur ett samhälleligt perspektiv.

Just så förklarar författarna till den nya boken om kungen den detaljerade beskrivningen av monarken och hans bästa kompisars festande. Kungen utsatte sig för risker, han riskerade att bli utpressad och hans säkerhet stod ibland på spel.

Exempelvis berättar en anonym kvinna att det togs bilder på ett av många kalas med kungen, Noppe Lewenhaupt, Aje Philipson och Anders Lettström. Hon lyckades få med sig filmrullen hem, men en tid senare genomsöktes hennes lägenhet av Säpo.

Den uppgiften tillhör dem som inte publicerats tidigare, vare sig i Hänt Extra, Svensk Damtidning eller någon dagstidning. Skälet är sannolikt att den inte går att belägga och dessutom förefaller fantasifull i överkant.

Särbehandlas kungen i svenska medier? Svaret är nej. Han är visserligen en av Sveriges absolut mest omskrivna personer och i sin roll som statschef är han mer påpassad än de flesta.

Men även i kungens fall är det sanning och relevans som är vägledande för vad som publiceras. Om kungen utsätter sig för risker är det relevant att berätta om det. Under förutsättning att det är sant, alltså.

Den nya boken om kungen bygger på föreställningen att det finns mycket att berätta om statschefen som svenska medier tidigare ryggat för. Men har svenska medier förtigit sanningen?

Nej, kungen behandlas ungefär som Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin eller andra offentliga personer. Det går alltid rykten om sådana. Vissa påstår sig veta saker, andra vidarebefordrar vad de hört från vad som uppges vara säkra källor.

När den journalistiska granskningen sätts in visar det sig ofta att uppgifterna inte stämmer. Ingen som borde veta säger sig veta. Ett potentiellt scoop blir inte ens en notis.

I stunden kan det svida i den journalistiska själen, det ska erkännas. Men det är så det ska vara. Det som publiceras ska vara både sant och relevant. Oavsett om det handlar om kungen eller Lisa Persson.