Kolumn

Lena Mellin

Kreml modell när ny partiledare väljs

Läs Lena Mellins krönika

KOLUMNISTER

Största möjliga tystnad.

Det är ledmotivet när svenska partier utser sina ledare.

Omodernt är bara förnamnet.

I ett vanligt val finns kandidater. De berättar vad de vill – före valet. Väljaren lägger sin röst på den de tycker verkar bäst.

När partierna ska utse partiledare nämns initialt ett stort antal personer, vanligen anses ingen hålla måttet. Sedan börjar valberedningen jobba. Den stora tystnaden lägrar sig.

Kort före partikongressen offentliggörs det enda förslaget. Valet är avgjort, i stängda rum.

Sedan valberedningens förslag fått partikongressens välsignelse håller partiledaren ett stort tal och berättar vad som ska göras. Partimedlemmarnas inflytande över vem som ska bli partiets viktigaste företrädare, och dennes prioriteringar, har varit obefintligt.

Sverige berömmer sig om att vara öppet, transparent och demokratiskt. Men när riksdagens partier utser sina ledare är det glömt. Då bildar Kreml modell.

Det finns ingen anledning att tro att Socialdemokraternas val av efterträdare till Mona Sahlin kommer att skilja sig från det traditionella – största möjliga tystnad.

I just Socialdemokraternas fall kompliceras processen av att den som offentligt säger sig stå till förfogande genast faller bort. Inom S är det ett uttryck för otillåten självhävdelse.

Den som säger nej, eller att frågan saknar all aktualitet och relevans, anses däremot kandidera. Det drabbade exempelvis Margot Wallström för fyra år sedan.

Hennes bestämda nej till att efterträda Göran Persson negligerades in i det längsta. Först nu tycks det ha sjunkit in att hennes nej faktiskt betyder just det.

När brittiska Labour i september utsåg ny ordförande kunde kongressombuden välja mellan hela fem personer. Först i fjärde valomgången besegrade Ed Miliband sin storebror David. Obehagligt för de inblandade. Men ingen dog.

Barack Obamas marsch mot Vita huset inleddes i demokraternas primärvalskampanj. Mot honom stod bland andra Hillary Clinton och John Edwards. Clinton förlorade men blev utrikesminister.

Flera kandidater har till och med förekommit i Sverige. Gudrun Schyman utmanade Lars Werner (V) 1990 – men förlorade. När Folkpartiet 1995 utsåg Bengt Westerbergs efterträdare stod Bo Könberg, Anne Wibble och Maria Leissner mot varandra. Leissner vann med två röster.