Kolumn

Lena Mellin

Eurosamarbetet både fint och fult

KOLUMNISTER

EU och euron är som humlan.

Mot alla odds flyger de.

Men inte särskilt väl.

Vi lever i en dramatisk tid med många samtidiga och omvälvande händelser vars konsekvenser är omöjliga att överblicka.

En av dem utspelar sig i vår absoluta närhet, i EU.

EU:s gemensamma valuta sjösattes i praktiken 1999 då valutakurserna låstes. Tre år senare kom sedlarna och mynten.

I dag finns euron i 16 av EU:s 27 medlemsländer.

En gemensam valuta förutsätter en gemensam politik. Det är EU:s ekonomiska och monetära union. Den sätter bland annat upp regler för hur stora ländernas budgetunderskott och statsskulder får vara.

I teorin finns också sanktioner mot euroländer som bryter mot reglerna. I verkligheten har de sällan tillämpats.

Tidigare i år ryckte EU:s medlemmar in för att hjälpa en kamrat i nöd. Grekiska myndigheter hade under lång tid friserat siffrorna för landets ekonomi. Tillsammans med massiva stödpaket till flera banker efter finanskrisen behövde Grekland nödlån. EU och Internationella valutafonden, IMF ställde upp.

Nu är det Irland. Sedan staten har pumpat in närmare 500 miljarder kronor i krisande banker löpte statsskulden amok. Drakoniska nedskärningar görs, bland annat sänks minimilönen med drygt 11 procent, för att få stödlån på 850 miljarder från EU-grannarna och IMF.

Det är den fina sidan av eurosamarbetet. Länderna ställer upp för varandra när det krisar.

Men det finns självfallet även en mindre fin sida. Till och med stora länder som Tyskland och Frankrike struntar i reglerna om det passar dem själva. Oblygt låter de underskotten dra iväg och är snarare inne på att ändra reglerna än sitt eget beteende.

Vad beror då detta på? Svaret är faktiskt ganska enkelt.

Det finns en ekonomisk och monetär union som åtminstone delvis ska kunna parera det lättrörliga och helt globaliserade kapitalet.

Men politiken är, trots EU-samarbetet, än så länge nationell. Varken det brittiska parlamentet eller den svenska riksdagen väljs av EU-medborgare. Det utses av brittiska eller svenska väljare.

Vill Fredrik Reinfeldt, eller David Cameron, bli återvald är det dem de ska attrahera. Inte människor som fått lönen kapad med tio procent i Dingle, Irland.

EU skakar i spänningsfältet mellan den gränslösa ekonomin och nationella politiken. Humlan flyger fortfarande, men har problem.