Minnet är kort när det handlar om kärnkraft

KOLUMNISTER

Det är inte bara japanska myndigheter som svänger om kärnkraftens skadeverkningar.

Det gör även ansvariga politiker.

Förra veckan var den billig och klimatsmart.

Nu är den ultrafarlig och ska bort.

Folkpartiet gick förra året till val under parollen ”Kärnkraft – för miljöns skull”.

Det var dock inget FP-ledaren Jan Björklund ville säga i SVT:s Agenda i söndags. Han hoppade av en debatt om kärnkraften med Maria Wetterstrand.

Det är 25 år sedan det förra stora haveriet inträffade, härdsmältan i sovjetiska Tjernobyl. Det ledde till att de flesta av världens länder drog ner investeringarna i ny kärnkraft.

Men minnet är kort. Före haveriet i Japan var kärnkraften åter på väg att bli världens frälsning. Billig, koldioxidfri och klimatsmart.

Nu har debatten svängt. Rejält skulle man kunna säga.

Ryggradslösheten är störst i Tyskland. Förra året upphävde de tyska politikerna beslutet om att landets 17 reaktorer skulle stängas senast 2021. Aggregaten fick ytterligare tolv år på sig.

Men nu tvärvänder förbundskansler Angela Merkel. Samtliga kärnkraftverk byggda före 1980 stängs i tre månader, ett stoppas permanent. I stället ska man satsa på sol, vind och vatten.

Merkel är inte ensam. Schweiz skulle bygga tre nya reaktorer men lägger planerna på hyllan tills man utvärderat vad som hänt i Japan. Till och med Rysslands premiärminister Vladimir Putin, känd som en riktig KGB-hårding, mumlar om att man måste dra lärdomar av de fruktansvärda olyckorna i Japan.

EU:s energikommissionär Günther Oettinger frågade i går om Europa i framtiden kan klara sig utan kärnkraft. Svaret han ville höra var ja.

Samtidigt beslutade energiministrarna att EU:s 143 kärnkraftverk ska stresstestas för att kolla om de klarar av jordbävningar och andra hot.

I teorin skulle allt, precis allt, som nämns ovan kunnat göras för två veckor sedan.

Men då var det tyst. Bedövande tyst. Trots att kärnkraften då var precis lika farlig som i dag.

När solen skiner är kärnkraft perfekt. Billig och koldioxidfri.

Problemet är att solen inte skiner jämt. Och det är då haverier som i Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima inträffar. Av mänskliga misstag, tekniska fel eller naturkatastrofer.

I Sverige har den pånyttfödda debatten om kärnkraftens framtid inte nått mycket längre än till bloggarna. Språkröret Maria Wetterstrand har lagt ut en knapp med ”Kärnkraft, nej tack” på finska på sin Facebooksida och Vänsterpartiet kräver säkerhetskontroller av samtliga reaktorer. Energiminister Maud Olofsson (C) är oroad.

Människan, liksom det politiska etablissemanget, är anpasslig. Efter haverier ska säkerheten ses över, kraftverk stängas och planerad utbyggnad ställas in.

Men när minnet sviker oss kan kärnkraften i stället bli en investering i framtiden. Det tyckte påfallande många, inklusive Jan Björklund, så sent som förra veckan.

Det är mänskligt. Anpasslighet, eller ryggradslöshet om man så vill, har fått människan att överleva.

Men är det att ta politiskt ansvar? Där råder det delade meningar.

FAKTA

År för år

1972. Den första av de reaktorer som nu finns i drift, Oskarshamn 1, börjar leverera el.

1979. Partiell härdsmälta i Harrisburg, USA. Socialdemokraterna svänger.

1980. Folkomröstning om kärnkraften. Riksdagen beslutar därefter att bygga ut till 12 reaktorer och sedan avveckla. 2010 ska sista reaktorn vara borta.

1986. Härdsmälta i Tjernobyl, dåvarande Sovjetunionen.

1997. S, FP och C överens om att ta bort slutåret 2010 men att stänga reaktorerna i Barsebäck.

1999. Barsebäck 1 stängs.

2005. Barsebäck 2 stängs.

2009. Alliansen ense om att bolag ska kunna bygga nya reaktorer som ersätter dagens tio. Dock utan statliga subventioner och med skarpare säkerhetsprövning.

Lena Mellin