Tungt fall för Östros

Var nära att bli partiledare – nu petas han från toppen

Packar ihop Thomas Östros blev inte partiledare. I stället petar valberedningen honom från Socialdemokraternas verkställande utskott. I går stod flyttkartongerna framme i hans arbetsrum.
Foto: Foto: Pontus Ferneman
Packar ihop Thomas Östros blev inte partiledare. I stället petar valberedningen honom från Socialdemokraternas verkställande utskott. I går stod flyttkartongerna framme i hans arbetsrum.
KOLUMNISTER

Thomas Östros fall är hårt.

För bara ett par veckor sedan var han ett tuppfjät från att bli partiledare.

Nu är han inte en nolla. Men bra nära.

Om han inte redan visste det så vet Thomas Östros det nu. Politik är ingen sällskapslek. Den är brutal, på gränsen till skoningslös.

För mindre än ett par veckor sedan var han nära att bli Socialdemokraternas nya partiledare. Han hade stort stöd, framför allt av partidistrikten i norr och runt Mälardalen.

Men det räckte inte. Motståndet mot honom var kompakt i flera andra distrikt, bland annat Skåne, Kalmar och Dalarna, samtliga så kallade vänsterdistrikt.

Det avgjorde. Östros blev inte partiledare. Men inte nog med det. Han tvingas också lämna uppdraget som ekonomisk talesman och platsen i partiets innersta cirkel, det verkställande utskottet (VU). Där var han invald till 2013 men tvingas nu gå i förtid.

I söndags började han packa ner grejorna i arbetsrummet nära Mona Sahlins. Nästa vecka är han en helt vanlig riksdagsledamot efter tio år som statsråd och drygt femton år på topposter i sitt parti.

Det kan verka dumt att kasta ut en person med den erfarenheten. Men det är inte alltid logiken som styr. Särskilt inte när Socialdemokraterna väljer sin högsta ledning.

Då handlar det om avancerad, och då talar vi väldigt avancerad, kvotering. Olika regioner ska ha sin eller sina representanter, det ska vara lika många män som kvinnor, blandade åldrar och någon slags balans mellan höger, vänster och mittfåra.

Den brittiske premiärministern John Mayor sa en gång att EU:s toppmöten var som att spela tolvdimensionell schack (då hade unionen tolv medlemmar). Att utse S-ledningen är något liknande, fast i fjorton dimensioner.

Men processen har inga som helst likheter med ett stilla schackparti. Det är maktkamp på hög nivå.

Den sista som slank in i det allra heligaste, alltså VU, är Linköpings kommunalråd Lena Micko, 55. Att det skulle bli en kvinna var solklart. Ylva Johansson fick ju gå och måste ersättas av en med samma kön.

Att hon skulle komma från det som i S-jargong kallas Mälardalen var också klart. Östros kommer därifrån och självfallet kunde regionen inte stillatigande acceptera att tappa den direktlinan till makten. Särskilt inte som de helst ville att Östros skulle sitta kvar.

Och självklart skulle hon representera den pragmatiska högerdelen av partiet. Det gjorde ju Östros och ve den som rubbar på maktbalansen alltför mycket.

Det enda som förvånar är Mickos ålder. I den nya S-toppen är medelåldern noterbart högre än hos den gamla. Är det förnyelse?

Valberedningen skriver att det varit ett stort tryck på förändringar i ledningen och att deras ambition har varit att bygga ett starkt lag med en balans mellan förnyelse och erfarenhet.

Men i S-ledningen sitter nu bara tre personer som varit ministrar. Carin Jämtin, Sven-Erik Österberg och Leif Pagrotsky. Så tunnsått med regeringserfarenhet har det inte varit de senaste 50-60 åren.