Nu borde han varit stendöd som politiker

KOLUMNISTER

Om Anders Borg hade varit som alla andra skulle han nu vara stendöd som politiker.

Så brukar det gå för den som spekulerar om sin egen avgång.

Men Borg är ingen vanlig politiker.

Finansminister Anders Borg (M) är framgångsrik. I Aftonbladet/Sifo:s årliga betygssättning av regeringens ministrar fick han, och Fredrik Reinfeldt, betyget 3,8 på en femgradig skala.

Det var det hittills högsta under de femton år som mätningen gjorts.

Den som är framgångsrik brukar också tycka om sitt jobb. Det är vanligen två sidor av samma mynt.

Men i Malou von Sivers TV4-intervju med Anders Borg framställer han uppdraget som finansminister som en tung börda som han enbart gör av plikt.

Det är märkligt. Borg har ett av Sveriges mest inflytelserika jobb och varje dag går han dit av pliktkänsla. Inte för att det är roligt, intressant och stimulerande.
 

Fastän minst 3,5 år återstår av värnplikten ser Anders Borg redan fram mot muck. Förlorar alliansen nästa val blir han fri redan i september 2014. Vinner de dröjer det ytterligare ett par år, enligt Borgs löfte till Reinfeldt.

Det är givetvis inte fel att ta sitt jobb på stort allvar, tvärtom. Som medborgare lever man gärna i tron att samtliga statsråd gör det.

Att Borg sov dåligt under större delen av finanskrisen tyder på ett beundransvärt stort ansvarstagande. Men han förstod säkert bättre än de flesta av oss hur illa det hade kunnat gå.

Det är inte heller fel att drömma om den dag då man går omkring som en vanlig man på Morristowns gator. När man inte måste vara trevlig även mot de otrevliga, när man inte måste klä upp sig för att gå ut och köpa tidningen. Men är det så välbetänkt att lufta det offentligt?
 

I normalfallet är den politiker som börjar spekulera om sin egen avgång död. Då har huvudet bevisligen förflyttat sig från arbetsuppgiften till det som ska komma sen. Och den som är på väg bort blir lätt ett rundningsmärke. Ingenting mer.

Men Anders Borg är ingen normalpolitiker. När han 2006 blev finansminister hade han bara haft två förtroendeuppdrag. Som ordförande i Uppsala kolustudentkår och den borgerliga studentföreningen Heimdal, båda under ett år.

Annars hade han jobbat som politisk tjänsteman eller som ekonom.
 

Han ställde inte upp i riksdagsvalet i höstas och han har inga ambitioner att byta arbetsuppgifter i regeringen. Som politiker är han finansminister kort och gott. Av plikt och av lojalitet med Fredrik Reinfeldt.

Så möjligen klarar Borg det som få andra skulle göra. Att trots att alla nu vet att han ser fram emot att sluta inte förvandlas till en ”lame duck” – en haltande anka.