Alliansfrihet – nej, inte i verkligheten

KOLUMNISTER

Vad är militär alliansfrihet?

Det är att skicka åtta Jas 39 Gripen, ett Herculesplan och upp till 250 soldater för att under Natos ledning bevaka flygförbudszonen i Libyen.

Det där skulle föreställa en travesti på Jeopardy. Fast svaret kom först, inte sist.

I går, medan världssamfundets insats mot Gaddafi fortfarande leddes av USA, föreslog regeringen att Sverige skickar trupp för att delta i kriget.

För krig är det. Det erkände till och med statsminister Fredrik Reinfeldt i går:

– Man ska vara försiktig när man för ut sitt land eller delar av sitt folk i krig.
 

På fredag, när insatsledningen har tagits över av västalliansen Nato, beslutar riksdagen att för 200 miljoner kronor hjälpa till att upprätthålla flygförbudszonen över Libyen med hjälp av åtta Jasplan. Den ska oskadliggöra libyskt flygvapen.

Det är inte första gången i modern tid Sverige strider under Natoflagg. I Bosnien ingick Sverige i den Natoledda styrkan. Just nu deltar vi i två andra Natoledda insatser, i Kosovo och i Afghanistan.

Det är inte heller första gången svenskt stridsflyg flyttar utomlands. I Kongo i början av 1960-talet deltog svenska flygare med Saab 29, även kallad ”Flygande tunnan”.
 

Men det är första gången som Sverige samtidigt är medlem i Euroatlantiska partnerskapsrådet, Partnerskap för fred (båda samarbetsorganisationer med Nato), har en ambassadör och en delegation med ett tiotal anställda vid Natohögkvarteret, deltar i tre Natoledda insatser utomlands, är medlem i EU vars medlemmar ska hjälpa varandra vid väpnade angrepp och skickar juvelen i den svenska vapenkronan, Jas 39 Gripen, till en krigszon.

Är det alliansfrihet? Ja, säger riksdagen. Nej, säger andra. Sverige har tagit ställning för länge sedan. Men utan att riktigt stå för det.
 

Under kalla kriget fram till början av 1990-talet var Sverige militärt alliansfritt ”syftande till neutralitet vid krig i vårt närområde”. Det vill säga en konflikt mellan Nato och dåvarande Warszawapakten.

Därefter blev Sverige enbart militärt alliansfritt. Men det skulle inte innebära passivitet, tvärtom. En aktiv alliansfrihet tillgodoser, enligt mantrat, svenska intressen, bidrar till fred och vässar försvaret.

Men i den senaste regeringsförklaringen nämns inte ordet alliansfrihet en enda gång. I den senaste utrikesdeklarationen är det lika frånvarande. Varför då?

Det kan inte vara för att det är självklart. Det kan inte vara för att alla begriper vad det innebär. Det måste alltså vara för att regeringen tycker att det är ointressant.
 

Men för det militärindustriella komplexet var det bingo i går. Försvaret har gång på gång försökt få ut Jas i strid. Nu är de nära målet, planen får skjuta i självförsvar under Libyeninsatsen.

”Flygande tunnans” insatser i Kongo för femtio år sedan ledde till internationell respekt för svensk flygindustri. Saab håller tummarna för en repris.

Alliansfrihet? På pappret kanske. Men inte i verkligheten.