Jimmie Åkesson är inte så lite fräck

KOLUMNISTER

VISBY. I politiken är det en tillgång att vara fräck.

I så fall har SD-ledaren potential att gå mycket, mycket långt.

Han är nämligen busfräck.

Inför en ung, entusiastisk publik i gula pikétröjor och blåsippesymboler höll Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson sitt första tal i Almedalen.

Han var mycket belåten över att vara där. Det var, enligt honom, det yttersta beviset för att SD är ett etablerat parti.

Det är en kraftig omsvängning. Tidigare har Sverigedemokraterna framställt sig som de missförstådda. Som de som

ständigt motarbetas av en förhatlig elit i Stockholm.

Men nu är partiet lika väletablerat i sin egen retorik som de är i verkligheten. Ett riksdagsparti av åtta. 20 lagstiftare av totalt 349.

Jimmie Åkesson gick i sitt tal till våldsamt angrepp mot statsminister Fredrik Reinfeldt (M).

Han kallade regeringens parlamentariska strategi för att blunda och hoppas. Han talade om nonchalans på gränsen till arrogans. Och om att moderaterna är ett gammalt parti som inte producerat en ny idé på evigheter.

– Förmågan att regera i minoritet är ett mått på statsmannaskap, slog Åkesson fast och man förstod att han var mindre imponerad.

Jimmie Åkesson har all rätt i världen att tycka att Fredrik Reinfeldt missköter sitt jobb. Det tillhör rollen som oppositionspolitiker.

Han har också all rätt i världen att utnyttja sin vågmästarroll som tungan på vågen mellan rödgrönt och blått.

Det är inte där fräckheten sitter. Utan att Jimmie Åkesson, med 5,7 procent av väljarna bakom sig, hävdar att han är den som står för långsiktighet och stabilitet. Medan regeringen, med nästan varannan väljare bakom sig, inte gör det.

– Vi har bevisat att vi vill ta ansvar. Vi har inte kommit in i Sveriges riksdag för att ställa till oreda, sa den som såg till att riksdagen fick extrainkallas från sommarlovet för tio dagar sedan.

Jimmie Åkessons ledstjärnor finns sällan i samtiden. I går drog han en lans för Per Albin Hansson,

socialdemokratisk statsminister mellan 1932 och 1946.

– Vi är här för att återupprätta folkhemmet, sa Åkesson.

I Sverige anses Per Albin vara mannen bakom folkhemmet. I en riksdagsdebatt 1928 beskrev han det så här:

– Nedbrytande av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skiljer medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttna och utarmade, plundrade och utplundrare.

Men den verklige arkitekten bakom folkhemmet var Rudolf Kjellén, konservativ politiker och professor i statskunskap. Hans idéer spred sig inte bara till svenska socialdemokrater utan också till tyska nazister. Men de kallade det för Volksgemeinschaft, folkgemenskap.

Vilket folkhem är det Åkesson vill ha? 1920- och 30-talens svenska eller samma årtiondens tyska? Man undrar.

Till sist några ord om tomten.

Enligt Jimmie Åkesson fanns det människor som, skämtsamt, undrade om tomten skulle överge landet när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen.

Det behöver man inte vara rädd för.

Sverigedemokraterna är inte motståndare till invandring av arbetskraft med särskild kompetens.

– Det har tomten, försäkrade Åkesson från talarstolen. Kul eller en medveten bagatellisering av SD:s ifrågasatta invandringspolitik? Döm själv.