S stora skräck: Sjöstedt och Romson

KOLUMNISTER

Socialdemokraterna är rädda att tappa ännu mer till Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt och Miljöpartiets Åsa Romson.

Därför vill de ha en ny partiledare - snabbt.

En av de få frågor som S-ledningen tycks vara överens om är att processen att utse den nye partiledaren ska gå snabbt. Snabbt, snabbt, snabbt, svarar varenda makthavare på väg in eller ut från partihögkvarteret på Sveavägen 68 i Stockholm.

Den enda som intar en annan ståndpunkt är partisekreterare Carin Jämtin. Hon betonar i stället vikten av att det blir rätt. Det är rimligt.

Men kraven på snabbhet har politisk relevans. Socialdemokraterna har, på grund av den nästan ständigt pågående krisen, tappat det politiska initiativet. På politikens vänsterhalva har det övergått till Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Det avspeglar sig i opinionssiffrorna. Enligt Aftonbladet/United minds minskade stödet för Socialdemokraterna med nästan nio procentenheter mellan september och januari. Det var i oktober som Aftonbladet avslöjade att riksdagen ville att Juholt skulle betala tillbaka det dubbla hyresbidraget.

Samtidigt ökade det med 6,1 procentenheter för V och MP. Vänsterpartiet har mer än fördubblats under den här perioden.

Likadant ser det ut i Sifo. Sedan september har stödet för S minskat kraftigt. Medan det ökat nästan lika mycket för Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
Så här tycker Socialdemokraterna givetvis inte att det kan fortsätta. Och därför vill de snabbt ha en ny partiledare på plats som kan rycka åt sig initiativet.

Ju längre man låter Vänsterpartiet och Miljöpartiet härja nästan fritt på vänsterkanten desto fler väljare kan permanentas i dessa partier. Och inte där de, enligt S-logiken, borde vara. Nämligen i Carin Jämtins trygga famn.

Vänsterpartiet har fått en formidabel nystart med valet av Jonas Sjöstedt. Han rivstartade med att säga att det inte fanns någon oppositionsledare.

Han ifrågasatte inte bara Socialdemokraternas ledande ställning, han sade att den inte existerade.

Sjöstedt fortsatte med att utmana regeringen, vilket Socialdemokraterna inte lyckats med på länge. En mindre ändring av EU-fördraget landar snart på riksdagens bord. För att säga ja till det krävde han att ett socialt protokoll med skydd för fackliga rättigheter och kollektivavtal införlivas i fördraget.

Han uppmanade S och MP att kräva samma sak.

Miljöpartiet surfar fortfarande på framgångsvågen från valet förrförra året och har bestämt sig för att bli den ”tredje kraften” i svensk politik. Också de utmanar regeringen. För att säga ja till europakten kräver de ett kontrakt på att Sverige aldrig ska gå över till euro.

De svenska socialdemokraternas kris är inte unik.

I finska presidentvalet ska Tarja Halonen (S) ersättas. Det ser ut att bli den konservative Sauli Niinistö. På andra plats i första valomgången i söndags kom en miljöpartist. Den deltagande socialdemokraten fick 6,7 procent.

I den finska regeringen sitter sex partier, ett av dem är (S). Men regeringschefen är konservativ.

I Danmark är statsministern socialdemokrat, Helle Thorning-Schmidt. Hon leder en trepartikoalition. Exakt likadant ser det ut i Norge medan statsministern på Island, Johanna Sigurdadottir (S) bara har två partier i sin regering.