Efter Juholt – nu väljer S den tryggare vägen

I dag väljer Socialdemokraterna Stefan Löfven till Socialdemokraternas tionde ordförande. Om ­någon för en vecka sedan hade sagt att det var så ledarkrisen skulle ­lösas hade hon sannolikt mötts med ett flatskratt.

Men nu är det så det blir. Utan att ha suttit en enda minut i riksdagen blir Stefan Löfven ordförande för Sveriges största politiska parti.

Det är dramatiskt så det förslår.

Trots det väljer Socialdemokraterna med Löfven den trygga v­ägen. De som jobbat med honom beskriver honom som trygg, stabil, innovativ och pragmatisk. Alltså allt det som företrädaren Håkan Juholt inte var.

Till Stefan Löfvens fördelar hör att han ­under många år lett en stor organisation. Det hade inte Juholt. IF Metall har drygt 270 000 yrkesverksamma medlemmar och styrs, precis som ett politiskt parti, av kongressbeslut.

Till hans främsta meriter hör stor kunskap om framför allt jobben och sysselsättningen. Det är frågor som alltid står i ­fokus. Och i den frågan har han visat att han är mogen att ta obekväma, men pragmatiska, beslut.

I finanskrisens kölvatten slöt IF Metall avtal med arbetsgivarna om sänkt lön – och sänkt arbetstid – för att rädda jobben. Det gillades inte i hela den fackliga rörelsen, där många tyckte Löfven var en avfälling som ens tillfälligt accepterade sänkt lön.

När det gäller jobben och näringspolitiken har Löfven en bredare erfarenhet än enbart den fackliga. Han är ­exempelvis vice ordförande i Exportrådet sedan åtta år tillbaka, sitter i styrelsen för ­Tekniska högskolan och Fjärde AP-fonden.

Men det finns också luckor i Stefan Löfvens i övrigt gedigna cv. I alla fall för en partiledare.

Den viktigaste är hans bristande politiska erfarenhet. Toppolitiken är full av fulspel som de flesta riksdagsledamöter lär sig grunderna för redan i ungdomsförbunden.

Men trots att Löfven gick in i SSU redan i tonåren, har han haft mycket få politiska uppdrag tidigare. Tekniska nämnden i Örnsköldsvik och verkställande ­utskottet (S) är nästan de enda.

I VU har han suttit i snart sex år och anledningen att han blev invald där var inte politiskt, det var uppdraget som Metallbas.

Med Stefan Löfven får Socialdemokraterna sin första ordförande från LO. De får också en ledare som haft ett vanligt jobb. Löfven hann arbeta i flera år som svetsare på Hägglunds i Örnsköldsvik innan facket tog överhanden. Det är ingen vanlig merit bland partiledare.

Att beskriva Stefan Löfvens att göra-lista som lång är en underdrift. Men skulle han känna sig nedslagen av det kan han tänka att han inleder sin partiledarkarriär i Socialdemokraternas värsta kris hittills. Det kan bara bli bättre.

Det Löfven först måste ta itu med är att ena sitt sargade parti, se till att självförtroendet återvänder efter ett halvår i torktumlaren.

Därefter måste han skaffa sig en politik. Trots turbulensen kring personen Juholt är det bristen på politiska svar på samtidens utmaningar som är Socialdemokraternas största problem.

Samarbetet med Miljö- och Vänsterpartiet är en annan nöt. Liksom partiets framtoning. Medelålders vita män är alltför väl representerade i S-ledningen.

Kan Stefan Löfven på allvar ­utmana Reinfeldt? Det återstår att se. Men den första debatten mellan yrkespolitikern och förre fackbasen vill man inte missa.