Det här är både intressant - och inte

Vid halv niotiden i går kväll stod det klart att Sverige kommer att gå med i den nya europakten. Det viktigaste kravet, att få sitta med vid sammanträdesbordet, gick igenom.

Årets första krismöte för EU:s problemtyngda stats- och regeringschefer skulle egentligen handlat om sysselsättningen. Men som vanligt på senare tid hamnade ekonomin överst på agendan.

För Sverige handlar europakten i det korta perspektivet inte lika mycket om ekonomi som om inflytande.

Europaktens syfte är att skärpa reglerna för de 17 länder som har euro som valuta. Nästan alla har konsekvent brutit mot de existerande budgetreglerna utan att det fått några konsekvenser. Förrän nu, då det ena landet efter det andra måste söka nödlån.

Med europakten är det tänkt att det ska bli ordning igen.

För Sverige är det, ur ekonomisk synvinkel, både intressant och inte. I det korta perspektivet är det relativt ointressant. Europaktens regler är inte rättsligt bindande för Sverige. Svensk ekonomi klarar redan de ekonomiska kraven i pakten.

Men på sikt är det däremot viktigt. Hälften av Sveriges tio viktigaste exportländer har euro som valuta, bland dem Tyskland som är Sveriges största marknad.

Att de har en fungerande ekonomi, och pengar att handla för, är alltså av vitalt svenskt intresse. Vår välfärd är beroende av att de köper av oss.

Att åtta länder utan euro, alla utom Storbritannien och Tjeckien, vill vara med i europakten har dock inte främst ekonomiska orsaker. Det beror på att de, i likhet med Sverige, vill vara med där besluten fattas.

I normala fall träffas EU:s stats- och regeringschefer fyra gånger per år. Två gånger på hösten och lika många gånger på våren. Förra året blev det, på grund av krisen, dubbelt så många möten. Vid två av dem fick länder utan euro inte vara med. En välgrundad rädsla för att euroländerna, med Tyskland och Frankrike i spetsen, höll på att ta täten i EU-samarbetet spred sig snabbt. Länder som likt Sverige har en annan valuta kände att de höll på att förvandlas till andra klassens EU-medlemmar.

Det Fredrik Reinfeldt och hans kolleger var rädda för var att pakten skulle förstärka den uppdelningen. Att diskussionerna i pakten inte skulle begränsas till valutafrågor. Utan att även andra ekonomiska frågor, vitala för ett litet exportberoende land, i praktiken skulle avgöras vid möten där Sverige inte fick vara närvarande.

Länderna i pakten ska nu träffas minst två gånger om året. Vid minst ett av de tillfällena, och vid andra möten av särskilt intresse, får Fredrik Reinfeldt och hans icke-eurokompisar enligt gårdagens beslut vara med.

Sverige är tillbaka vid bordet där de för oss viktiga besluten fattas. Får vi hoppas.