Ett spel där bara väljarna förlorar

I går morse ansågs socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) vara på väg att bli utröstad ur regeringen. Riksdagen hade surnat till för att han inte gjorde som den tyckte och nu skulle han bort. Man förstod att det var nära förestående.

Åtta timmar senare hade Kristersson bett om ursäkt, gjort en pudel. Och ett antal riksdagsledamöter hade förklarat sig nöjda med det.

Men i själva verket hade ingenting hänt. I alla fall inget som angår medborgarna.

Vi backar bandet till i somras. Då samlades en extrainkallad riksdag för att näpsa socialförsäkringsministern. Sverige­demokraterna, Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet ville ändra en formulering i lagen om allmän försäkring.

Mellan 1997 och sommaren 2008 skulle en sjukskriven person prövas mot ”förvärvsarbete som är normalt förekommande på den reguljära arbetsmarknaden”. Kort sagt skulle man kolla om en person som var sjukskriven från ett jobb kunde ta ett annat.

1 juli 2008, två år efter den borgerliga valsegern, ändrades formuleringen till att den sjukskrivne skulle prövas mot ”förvärvsarbete på den reguljära arbetsmarknaden”.

I somras bestämde de fyra oppositionspartierna att man skulle tillbaka till den gamla ordningen, allt annat var brutalt, närmast inhumant. ­Senast 1 januari i år skulle det ske.

Men i december hade Ulf Kristersson fortfarande inte gjort som riksdagen begärt. Ledamöterna surnade till på nytt, slog näven i bordet, och sa att nu hade Kristersson på sig till 1 mars i år att göra som de ville.

Men i själva verket hade någonting hänt. Det visste givetvis riksdagsledamöterna. Men de valde att bortse från det.

I oktober fick Försäkringskassan nämligen regeringens uppdrag att utreda skillnaden mellan de båda begreppen. Precis som Inspektionen för socialförsäkringar ­tidigare kommit fram till, var deras slutsats att skillnaden är hårfin, ­närmast försumbar.

Tidsgränserna i sjukförsäkringen, som infördes efter 2006, är mycket viktigare för de sjukskrivna. I alla fall enligt Försäkringskassan som i sin utredning förra veckan föreslog en ny, tredje formulering (se artikel här intill).

Exakt där befann vi oss i går morse. Då sa en riksdagsledamot från Vänsterpartiet i Svenska Dagbladet att den rödgröna oppositionen skulle fundera över en misstroendeförklaring mot Kristersson.

En riksdagsledamot från V sa att det var en möjlighet. SD och S sa i stort sett ingenting.

Ändå var Ulf Kristersson, i politikens ibland förfärande lilla glasbubbla, på väg att röstas bort från jobbet av riks­dagen.

Det var givetvis inte sant. 35 ledamöter, minsta stipulerade antal, hade inte ens begärt en omröstning. Än mindre var den på väg att genomföras.

Det enda som hände i går var att Ulf Kristersson tvingades pudla för att han vid ett par tidigare tillfällen formulerat sig som om han struntade i riksdagen.

I verkligheten, där medborgarna vistas, har absolut ingenting hänt.