Problemet med sammanslagningen: Inget parti vill förlora på den

KOLUMNISTER

Carl B Hamilton är inte den första som föreslår en sammanslagning av borgerliga partier.

Han är sannolikt inte heller den sista.

Men förslaget saknar helt ­förankring i verkligheten.

När jag berättade för en ­moderat företrädare här i Alme­dalen att Folkpartiets ekonomiske ­talesperson Carl B Hamilton ­föreslår att de fyra borgerliga partierna går samman sade han så här:

– Jaså. Har Carl B åtagit sig att skriva stadgarna också?

Det illustrerar problemet. Inget parti vill förlora på sammanslagningen. Och för att ingen ska göra det krävs en navigationsförmåga mellan olika makt­sfärer, sakfrågor, ideologier och grusade karriärambitioner som mänskligheten sannolikt ännu inte skådat.

Ta bara frågan om vem som ska leda det nya partiet. En ­moderat, en folkpartist, en center­partist eller en kristdemokrat? Den sektion av det nya ­partiet som inte har tillräckligt många av sina gamla partikamrater i toppositioner i det nya kommer att känna sig som förlorare.

– Risken är att man fastnar ­i organisatoriska frågor, sade ­Centerns partisekreterare Mikael­ Arthursson när ungdomsförbunden Cuf och Luf ­förra året tyckte att moderpartierna skulle gå ihop. Organisationsfrågor är i det här fallet ­synonymt med maktkamper.

Det finns fördelar med att slå ihop de fyra partierna i alliansen. För många väljare är de ­redan en enhet.

En lyckad sammanslagning skulle sannolikt ge de tre rödgröna partierna en svår match. Regeringsduglighet väger tungt ­­ i vågskålen när väljarna bestämmer sig för vad de ska rösta på.

En borgerlig superallians mot tre, allt mindre samordnade, ­partier på vänsterhalvan skulle kunna få fördelar i väljarnas ögon som de rödgröna möjligen skulle ha svårt att möta.

Men nackdelarna överväger. Förutom de uppenbara svårigheterna med maktkamper och rädsla för förlorade positioner riskerar en superallians att tappa väljare.

Centern är landsbygdens parti, känner de sig hemma i ett nytt storparti dominerat av före detta moderater? Kristdemokraterna har en åldersstigen väljarkår som sätter familjen i centrum. Gillar de en superallians där den inte står i fokus?

Idén att slå samman ett eller flera borgerliga partier har poppat upp av och till sedan början av 1960-talet. Ett par månader efter valet 1973, då Centern fick drygt 25 procent av rösterna, samlades deras förtroenderåd ­ i Uppsala.

Dåvarande partiledarna Thorbjörn Fälldin (C) och Gunnar Helén (FP) hade efter ett decenniums diskussioner bundit sig hårt för att slå samman de båda partierna och nu skulle Centerrörelsen säga sitt.

Men responsen på Uppsalamötet blev närmast noll. Idén begravdes för lång tid framöver.

Men för närvarande saknar förslaget om att slå samman de fyra borgerliga partierna inom en femårsperiod all form av verklighetsförankring.

Alliansen har vunnit två val i rad och vill vinna ett tredje. Varför ändra på ett, åtminstone 2006 och 2010, vinnande koncept?

Sammanslagningstankar från förr

1964

Medborgerlig samling satsar på valsamverkan i Malmö, Lund, Landskrona och Helsingborg. Samlingspartiet tar tre platser i riksdagsvalet.

1973

Centerpartiet och Folkpartiet diskuterar en sammanslagning, men centerpartisterna säger nej.

1985

Alf Svensson (KD) kommer in i riksdagen genom ett valtekniskt samarbete med Centerpartiet.

1999

Carl Bildt (M) lämnar som partiledare och ­Dagens Nyheters chefredaktör Hans Bergström lanserar en sammanslagning av de borgerliga partierna.

2002

Borgerligheten bör samla sig under ett parti. Anders Björck (M), då riksdagens förste vice talman, föreslår i en debattbok att fyra ska bli ett.

2009

Magnus Andersson, ordförande i Cuf, lanserar en sammanslagning av C och FP under politikerveckan i Almedalen. Reaktionerna från partierna är försiktigt avvisande.

2011

Finn Cromberger, Frösön, föreslår i en motion till Folkpartiets landsmöte att de fyra borgerliga partierna går samman under namnet ”Nya allianspartiet”. Förslaget röstas ner.