Hans enda glädjeämnen är ekonomin – och tiden

KOLUMNISTER

Fredrik Reinfeldt har tur med kris­tajmningen.

Det är drygt 25 månader kvar till ­nästa riksdagsval. Väljarna hinner ändra sig många gånger till dess.

Om drygt en månad är det halvtid i Fredrik Reinfeldts andra mandatperiod som statsminister. Två år sedan förra valet och två kvar till nästa.

Det är alltså på sin plats med en summering. Vilka är Fredrik Reinfeldts ljuspunkter – och hans mörka moln?

Opinionsläget är inte det ­bästa. Enligt senaste Aftonbladet/United Minds, publicerad i juli, leder den rödgröna oppositionen över alliansen med sex procentenheter.

Men jämfört med hur det såg ut vid samma tid före förra valet är det ändå en framgång. Då var oppositionens övertag betydligt större – och dessutom skulle den snart formera sig till ett samlat ­alternativ till den borgerliga alliansen. I dag är alla sådana planer döda och begravda.

Sämjan i den borgerliga alliansen är ­inte heller på topp. Det sammansvetsade gäng som klev in i Rosenbad för sex år sedan har blivit stingsligt. De drar sig inte ens för att pika kamrater i andra partier offentligt.

I sitt tal i Almedalen var centerledaren Annie Lööf mycket kritisk. ”Vi har tappat glöden”, sade hon och bjöd hem de andra partiledarena till Maramö utanför Värnamo för att blåsa liv i allianssamarbetet igen. Kanske är det symptomatiskt att ingen ännu tackat ja?

Regeringen har också anklagats för idélöshet, särskilt på borgerliga ledarsidor. Och ­kanske är det där Fredrik Reinfeldts största problem sitter. Efter valvinsten 2006 genomfördes i rask takt nästan alla vallöften. Sedan var det som om orken tog slut.

I riksdagen klagar ­ledamöterna på att de har för lite att göra och att utskottssammanträden ställs i brist på ­regeringsförslag att behandla.

Men man vinner inga val på det som redan gjorts. Man vinner på löften om framtiden. Det fick Winston Churchill bittert erfara när han röstades bort av de brittiska väljarna efter andra världskriget.

Till Fredrik Reinfeldts glädjeämnen hör det ekonomiska läget. Sverige har hittills klarat att hålla den europeiska krisen på mer än en armlängds avstånd. Nyligen kom nya BNP-siffror som vida överträffade vad de flesta tippat på.

Och även om arbetslösheten är hög, 8,8 procent enligt de senaste siffrorna från SCB, har den inte ökat sedan förra året. Andelen arbetslösa ligger kvar på samma nivå som då.

En annan ljuspunkt är tiden. Framgångar och bakslag tenderar att avlösa varandra. Och just nu har Fredrik Reinfeldt skäppan full av problem, både på det personliga och yrkesmässiga planet.

Men det återstår 25 långa månader till nästa val. Till dess kan vad som helst hända. Det gjorde det i alla fall inför förra valet.

Ett faktum som Fredrik Reinfeldt dock bör beakta är att han håller på att bli ganska gammal på sin post. En partiledare sitter sällan mer än tio år, mycket få orkar längre än så på ett jobb som i ett högt tempo kräver ständig förnyelse.

Göran Persson (S) gick efter elva, Maud Olofsson (C) och Lars Leijonborg (FP) efter drygt tio, Lars Ohly (V) efter åtta år.

Nästa höst har Fredrik Reinfeldt varit partiledare i tio år och statsminister i sju.

Precis ­lika länge som Ingvar Carlsson var S-ledare och statsminister innan han avgick.

Är Reinfeldt ­uthålligare?